Omslagsbild: Hedens helgon


Läsålder: 9-12

Utgivningsdatum: 2019-08-16
Mediekontakt: Sofia Bengtsson
ISBN: 978-91-29-71581-1

Hedens helgon

Jossan bor i en lägenhet med sin norska mamma och fördriver dagarna med att snatta och hänga med bästisen Julia. De bor i samma bostadskvarter på Heden. Där bor också Stum-Hanna som aldrig säger någonting och Dessi som inte kan förstå att andra människor har känslor.

Efter ett slagsmål där Jossan ofrivilligt golvar sin störiga klasskamrat Goran händer någonting oväntat. Jossan och Goran blir vänner, och tillsammans med Julia och Alex bildar de Hedens Helgon, en klubb vars främsta uppdrag är att göra goda gärningar och hjälpa folk som har det svårt.

Men det är inte så lätt att göra gott alla gånger, inte när man åker fast för snatteri och allt plötsligt står på spel. Sådana gånger är det lika lätt att slinta och ange sin kompis istället för att själv ta på sig skulden. Och tyvärr får sådana snedsteg sina följder ...

Hedens helgon är en varm och drabbande berättelse om den där tiden i mellanstadiet när världen är ett begränsat utrymme. Där alla tilldelas en roll som man måste förhålla sig till och ens handlingar blir evighetslånga påminnelser om vem man är.

Mer om författaren

Lise Indahl är författare, dramatiker och radioproducent, hon har bland annat gjort många radiodokumentärer för Sveriges Radio. 2008 debuterade hon som barn- och ungdomsförfattare med Den osynliga. Hedens helgon är hennes efterlängtade comeback.


Lise berättar om sig själv: Det började bra … jag var tidigt utvecklad, vaken för min ålder. När jag var tio år visste jag att jag ville bli författare. Sen tog det lång tid i alla fall.

Jag hade bråttom att bli vuxen. Jag gick genom tonåren som en tornado, dock med en första refusering bakom mig. En novell till tidningen Starlet – romantik kring ett möte i samband med en  sköldpadda som blivit hårt klämd i en bildörr. I tonåren skrev jag mest korta dikter. Med tiden blev de till diktsamlingar. Efter ett antal refuser fick jag tillbaka en diktsamling från ett förlag där det stod att centrallyriken hade utvecklats mycket sen fyrtiotalet men inte jag. Underförstått; sluta skicka såna här dikter till oss!

Jag drog ner på tempot och började inse det som många andra redan hade insett; att man måste jobba med texten. Det var då någon gång som jag förstod att livet var mer likt ett maratonlopp – och jag hade gått ut för hårt. Jag gick på skrivarkurs och började skriva dramatik i stället. Samtidigt som jag fick barn utbildade jag mig till radioproducent. Jag gjorde program i P3 och P1, radioteater och framför allt radiodokumentärer. Dikten och verkligheten. Lögnen och sanningen.

Jag är född i Nordnorge och flyttade till Sverige som liten. Vi var så kallade arbetskraftsinvandrare på sextitalet och Sverige var framtidslandet. Vi flyttade ofta. Jag har bott i småstäder och i betongförort och villaområde – olika miljöer.

Då, när skrivdrömmarna började, bodde jag i Rinkeby. Det var en mitt-emellan-tid. Jag började upptäcka att vuxna inte alltid talade sanning och visste bäst. Vi bodde i ett nybyggarland med många andra som också var rotlösa. Mitt i all framtidstro fanns också folk omkring mig som inte alltid mådde så bra. Men vi barn var oftast glada och tyckte mest att det verkade kallt när de turkiska barnen gick med badskor i snön. Jag började få egna uppfattningar, samtidigt var jag för liten för att räknas. Medan jag väntade på att bli äldre skrev jag och läste böcker om andras öden. Jag kunde absorberas totalt. Jag var Mio, jag var Pappa Pellerins dotter, jag var Barbro i Jättehemligt.

Den bok jag har skrivit nu, Den osynliga, riktar sig på sätt och vis till mig själv, det jag skulle ha tyckt om att läsa när jag var yngre. När det händer något  fantastiskt som gör att verkligheten får vingar. Först skrev jag det som lovteater för radio (Den röda mössan) och sen gjorde jag om det till en roman. Det är en berättelse om överlevnadsstrategi, mod och tillit. Elvira som är nyinflyttad förstår efter ett tag att det är någon som går in i hennes rum när hon inte är där. Någon som bäddar, gör hennes läxor och skriver i dagboken och kallar sig den osynliga. De börjar prata med varandra genom dagboken. En dag möts de. Zoe är en vanlig människa, åtminstone ser hon ut som en. Men Elvira vet fortfarande inte vart Zoe går när hon går ut genom dörren. Zoe säger att hon kommer från skuggvärlden, att hon inte får synas och att hon egentligen inte får vara någonstans. Det visar sig att det är sant.

Mer om författaren

Fler titlar av samma författare

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Rabén & Sjögrens nyhetsbrev

De senaste nyheterna om våra böcker och författare! Tips på evenemang och aktiviteter.

Den här webbplatsen är skyddad av Google Privacy Policy och Terms of Service.