Fotograf: Emil Malmborg

Korridorer – Berättelser från högstadiet

Författarduon Moa Eriksson Sandberg och Ester Roxberg har skapat en novellsamling med tolv berättelser om högstadiet som vränger och kränger och skaver. Om kärlek, vänskap och hjärtesorg. Om rasism, klass och revansch. Om hemligheter, skam och jublande lycka. Vi bjuder på en novell ur Korridorer

onsdag 01 april 2020


HÅL

Första gången jag verkligen lade märke till henne var i skolbussen. Det var så allt började. 
Jag satt bakom henne. Hon lutade sitt huvud mot fönstret. Jag såg på den gröna halsduken och de elektriska hårstråna som fastnat mot glaset. 
Hon satt framför mig i en buss. Mer än så visste jag inte om henne eller hennes liv då. 
Det fanns människor på vår skola som svepte längs med skåpen i korridorerna, i skuggan av våra skuggor. De var bortglömda redan innan vi glömt dem. En av dem var Edith. En lång smal tjej med grå hy och ljust hår. Hon blev lämnad ifred. Ingen besvärade sig ens med att reta henne. Hon fortsatte att blekna tills hon smälte in i väggarna.
Själv hade jag både fotbollsklubben och innebandygänget. Och tjejer hade alltid gillat mig. Jag var hela tiden omringad av folk som ville snacka och hänga. Jag passerade Edith i korridorerna där hon satt ensam, jag fortsatte förbi med alla som drog i mig. 
Jag vände mig om efter henne.
Det var många som var osynliga på skolan, varför hade jag fastnat för just Edith? För det hade jag. 

Vi bodde mittemot varandra. Jag i det stora gula huset med spröjsade fönster. Hon i ett av de små tegelradhusen framför. Vi visste inte mycket om varandras familjer där vi bodde. Men jag visste att alla bar på hemligheter, saker som till varje pris måste döljas. 
 Min familj var den enda i vår stad som hade en jacuzzi. Mina föräldrar använde den aldrig. De var nästan aldrig hemma, bara sent om kvällarna. Då bråkade de. Det var okej när brorsan fortfarande fanns där också. Vi brukade garva åt hur lustiga de var. Bry dej inte om det där, de kommer aldrig att skiljas, sa brorsan och så drog vi ut och spelade fotboll i trädgården.
Nu var det bara jag.
Jag badade i jacuzzin varje kväll. När jag gick omkring hemma med handduken virad runt höften kunde jag ibland möta Ediths blick i fönstret utanför. Jag undrade om det var mig hon såg på. 

Eftersom vi gick av på samma hållplats varje eftermiddag hände det att vi hamnade bredvid varandra när vi gick hem. Vi brukade aldrig säga något, låtsades som om ingen av oss märkte att det bara var vi som gick där. Oftast skyndade hon eller jag på stegen så att någon av oss ändå kom före. 
Men en dag i nian när hon skulle gå in till sig svor hon plötsligt till högt. 
”Fuck.”
Jag ryckte till och såg på henne. Det var ett så oväntat ord från henne. 
”Vad är det?” sa jag.
Hon vände sig om, som om hon var förvånad över att jag ens var där. 
”Va? Eh, nej, jag har glömt nyckeln bara.”
Det var en grå regnig februaridag. Den kalla fukten kröp innan­för kläderna.
”Är du utelåst?”
Hon nickade.
”Jaha, vill du komma in till mej då?” hörde jag mig själv säga.
Hon stod tyst, tvekade.
”Vi har jacuzzi och allt, vill du se?”
Hon fnissade till.
”Okej”, sa hon. 
Vi var ensamma hemma. Alla ljud var så höga, det ekade nästan när vi tog av oss våra skor och hängde upp våra jackor. Hon tappade sin mössa och jag skyndade mig att plocka upp den åt henne. 
”Tack”, sa hon. 
Vi stod på det kaklade värmegolvet i badrummet medan jag visade alla finesser. Jag släckte i taket så att det kornblå ljuset lyste upp badkarsväggarna. Egentligen sket jag fullständigt i jacuzzin, kanske hon också. 
Vi fortsatte upp till mitt rum på övervåningen. Jag visade min dubbelsäng och alla mina spel. Jag kunde känna hur hon såg på mig i smyg. Hon var inte som de tjejer jag brukade hänga med, men det kändes inte konstigt att ha henne här. 
Jag satte igång ett tv-spel. Hon skrattade lite när hon lyckades skjuta någon. Jag såg på henne. De späda armarna. Hennes kinder såg så lena ut. Hennes haka var rund och liten. Hon var inte alls min typ och ändå var det som om någonting kröp i hela kroppen. 
”Du”, sa hon när vi hade spelat ett tag.
”Ja?”  
”Jag måste fråga dej en sak.” 
”Okej …”
”Varför plockar du alltid upp skräp från marken?”
”Va? Vad menar du?”
”Jag har sett dej, varje dag efter skolan på väg från bussen stannar du och plockar upp saker … godispapper, kvitton, fimpar.”
”Äh, va fan …”
Hon fortsatte att titta på mig och väntade på svar. 
”Men det ser ju så ensamt ut”, sa jag.
Hon log.
”Godispapperet? Ser det ensamt ut?”
Jag ryckte på axlarna, ville byta ämne. 
”Coola byxor, förresten”, sa jag, som så många gånger jag gjort förut till tjejer. 
Men det funkade inte med henne. Hennes byxor var inte coola. Hon visste det, jag visste det. Hon skruvade på sig och såg sig omkring.
”Vad finns det därinne?”
Hon pekade på en dörr i mitt rum som ledde in till rummet bredvid. Ingen fick gå in där. Jag ställde mig framför dörren. Hon försökte komma förbi, men då greppade jag tag om hennes handleder. Hårt. Jag tror att det skrämde henne, för hon slet sig loss.
”Jag går nu. Du är precis som jag trodde.”

Edith brukade sitta utanför mattesalen i återvändskorridoren på övervåningen i skolan. Fönsterblecken var så breda att man kunde krypa upp på dem. Jag gick förbi henne där med mitt gäng dagen efter att hon varit hemma hos mig. 
”Miffo”, sa jag. 
De andra skrattade. Vad fan sa jag det för? Jag brukade inte vara elak. 
Det var rädslan som hade förlamat mig. Rädslan över att hon skulle få för sig att säga någonting om det hemliga rummet där hemma. Och tänk om någon skulle få veta att hon hängt med mig. Tänk om jag var på väg att bli som hon.
Vi gick vidare, bort från henne. Men när jag blundade fanns hon där i sin gröna halsduk. Jag ville bara gå tillbaka i tiden och ta bort det som just hade hänt.
Under mattelektionen smög jag ut. Korridorerna var tomma och jag gick upp till hennes fönster. Satte mig i samma position som hon. Utanför såg jag industriskorstenarnas rök stiga mot himlen. Jag kunde känna kylan tränga in genom glaset bredvid mig. Om jag bara hade vetat att den skulle växa från och med då. Det skulle bli kallare och kallare. Och det var då jag såg dem. Orden hon skrivit på den vita betongväggen. 
Jag har ett hål i huvudet. Jag är ett hål i huvudet. 
   
Hon bytte plats i skolbussen efter den dagen. Sprang hem från vår hållplats. Det var märkligt så snabb hon var. Jag ville hinna ifatt henne och säga förlåt. Förlåt för att jag kallade dej för miffo. Kan vi börja om? Vill du komma hem till mej och se vår töntiga jacuzzi? Och hon skulle säga okej, bara för att vara snäll eller något. Och jag skulle få visa att jag inte bara var den där ytlige, jag kunde vara annat också. Jag var något annat. 
Men innan jag ens hann ropa hennes namn hade hon hunnit innanför ytterdörren. Och den kändes som en gräns jag inte fick passera. Det var hennes hem. En frizon från idioter som mig. Så jag lät henne vara.

Men så kom den där kvällen i mars. Det var sent, jag hade varit på fotbollsträningen och promenerade sakta hem. Några killar från skolan brukade samlas i tunneln när det blev mörkt. De ropade efter mig, ville att jag skulle stanna och hänga, men jag ville hem. Allt var som vanligt först, men när jag närmade mig hennes radhus märkte jag att något var annorlunda.
Hon satt uppe på taket till sitt hus. Som en liten svart katt i mörkret. Det var bara jag som såg henne. Mina andetag stegrades i takt med att jag närmade mig. Jag stannade nedanför. 
”Vad gör du?” frågade jag. 
”Skit i det, kan jag få planera min död ifred, tack.”
Vinden gungade oss medan vi såg på varandra. Det kändes som om jag höll på att drunkna där jag stod i mörkret, som om vi höll på att drunkna tillsammans.
”Varför? Var det för det där jag sa i skolan?” 
Hon spände ögonen i mig. 
”Allt jag gör handlar faktiskt inte om dej, ditt ego.” 
Det hade börjat snöa lätt. Jag gungade på fötterna, fram och tillbaka, ville säga någonting, jag ville verkligen. 
”Gå du och lev ditt poppisliv”, fortsatte hon, ”så lever jag mitt miffoliv.”
En blixt for genom huvudet. Jag backade. Sa ingenting mer. Det fanns ingenting mer att säga. Jag gick över gatan och lät henne sitta kvar där på taket.  

Jag var så rädd för att bli som hon, rädd för det där mörkret som var så lätt att falla ner i. I korridorerna försökte jag att inte se på henne i fortsättningen. Jag försökte låta henne vara osynlig. Passera henne som alla andra gjorde. Jag började hoppa på och av skolbussen en hållplats tidigare så att vi inte skulle stöta ihop på gatan. 
Det gick ganska bra. Kanske skulle den här känslan försvinna snart, den här märkliga aningen av att vi två hörde samman på något sätt. Hon och jag, varför skulle vi höra samman? Vad hade vi egentligen gemensamt? Nej, hon skulle fortsätta vara den osynliga, jag skulle fortsätta vara den populära, som det var tänkt. 
Det höll tills den dagen jag mötte henne vid affären. Hon kom ut med en kasse i handen som såg tung ut. Våra blickar möttes där jag stod utanför och hängde med mitt gäng. Jag såg på den runda hakan och det trassliga håret. Hennes ögon var så matta. Det fanns någonting där som jag inte sett förut. En ny hopplöshet. 
Allt kom tillbaka. Den där känslan som jag inte kunde förklara för någon. Jag ville bara gå fram till henne. Hålla hennes hand, säga att allt skulle bli bra. 
I stället var det Alicia som kom och greppade min hand, ännu en tjej jag inte brydde mig om. Edith släppte min blick och fortsatte gå. Jag kysste Alicias läppglansrosa läppar medan jag höll kvar blicken på Ediths rygg.  

Varje gång morsan och farsan bråkade gick jag ner i källaren. Där hördes det minst av deras gälla röster. Jag brukade cykla på motionscykeln. En kvart brukade räcka, sedan tystnade de däruppe. Men den här kvällen kände jag inte för det. Jag såg på farsans skåp. Jag kom att tänka på geväret som fanns där innanför. Och något fick mig att gå fram till skåpet och plocka fram det. Jag ville bara känna det i mina händer. Tyngden. Jag försökte föreställa mig hur jag skulle se ut efteråt. Det skulle vara ett hål i mitt huvud. Precis som Edith hade skrivit på väggen. Ett runt hål i pannan som hon kunde se in i. Jag önskade att någon kunde se in i mig, som hon gjorde. 
Jag blundade och tänkte att det var såhär alla skulle minnas mig. En människa utan ansikte, ett svart hål. En fotbollskille som ingen visste någonting om. En som alla andra. Han tyckte inget särskilt, han simmade alltid med strömmen.
Jag som alltid varit rädd för att bli som Edith. Osynlig och betydelselös. Jag insåg där och då att jag redan var det. 
Det fick bara inte vara så.
Jag öppnade ögonen med ett ryck, som om jag väckts ur en mardröm. Geväret i min hand förvånade mig nu och jag placerade det i skåpet igen och sprang upp i huset. Mamma och pappa tystnade i köket och såg på mig. Pulsen steg medan jag sprang förbi dem. Jag skulle göra det här. 
Ute i hallen stoppade jag mina bara fötter i första bästa skor, pappas stövlar, och sprang ut i lördagskvällen som knappt börjat. Ut över gatan. Hon satt som vanligt uppe på taket med hör­lurarna på sig. Jag märkte att hon fick syn på mig när jag sprang mot henne.
  
Jag hade räknat ut hur hon kom upp. En fot på räcket till verandan och sedan hivade hon sig upp över takrännan och klättrade på skorstenarna sista biten. 
Hjärtat slog lika fort som mina fötter var snabba att ta sig upp på taket. Hon vände sig om när jag närmade mig henne.
”Stanna där, annars hoppar jag!” ropade hon.
”Okej”, sa jag, ”men då bryter du nog bara benet, och då kan du inte klättra upp hit mer.” 
Hon fnös, men det var ändå något vasst som försvann i hennes rörelser.
”Vad vill du då?”
Jag kröp närmare, sakta, sakta. 
Nu satt jag bredvid henne. Den gröna halsduken fladdrade. Jag såg ner mot marken under oss. Det enda som hördes var våra oregelbundna andetag. Jag fattade tag om hennes kalla hand. Och allting annat, allt som varit, rusade förbi. 
 ”Jag vill bara säga … Det är inte du som har ett hål i huvudet.” Jag tog ett djupt andetag. ”Det är jag. Det är jag som är det där hålet.”

Nästa dag stod vi framför dörren igen. Hemma hos mig. Jag ville visa henne. Det var viktigt. Jag tryckte ner handtaget, försiktigt. Hon hade kanske väntat sig något storslaget, men allt som fanns där bakom dörren var en enkel säng, stramt bäddad med virkat överkast. Bredvid sängen ett litet bord. 
”Vem bor här?” sa hon.
Jag såg honom framför mig nu, brorsan. Det var så längesen jag var inne här. 
”Min bror sover här. När han kommer hem. Men det är länge­sen nu. Han bor i Göteborg. Eller bor och bor … han är knarkare.”  
”Oj”, sa hon. Men utan att röra sig eller ta blicken ifrån mig.
”Senaste gången jag såg honom var utanför ett köpcentrum”, sa jag. ”Jag stod femtio meter därifrån. Han såg inte mej. Ingen visste att jag tagit tåget själv tre timmar bort bara för att få se honom. Jag ville se den blå sovsäcken, den slitna ryggsäcken. Och Bosse, hans schäfer. Jag ville springa fram till honom. Kasta mej i hans armar. Men jag fick inte bort pappas röst i skallen: I den här familjen finns inga pundare! ”
Edith såg tillbaka på mig och lade en hand på min axel. 
”Tack för att du berättade det för mej.”
Vi gick tillbaka till mitt rum och sköt utomjordingar.

*
 

139 kr Bok - Inbunden
Utgiven: mars 2020

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Rabén & Sjögrens nyhetsbrev

De senaste nyheterna om våra böcker och författare! Tips på evenemang och aktiviteter.

Den här webbplatsen är skyddad av Google Privacy Policy och Terms of Service.