Berit Härd

Jag är född i Göteborg, i stadsdelen Landala, 1936. I Göteborg har jag också bott i nästan hela mitt liv.
De senaste åren har jag bott i Uppsala. Jag utbildade mig vid universitetet i Göteborg där jag tog en fil. mag. i språk - tyska, franska och ryska - med sikte på att bli språklärare. I stället halkade jag in i journalistiken och där blev jag kvar. Jag började min journalistiska bana på Göteborgs-Tidningen men fick sedan fast jobb på Göteborgs-Posten, där jag arbetade i tjugo år och gjorde nästan allting som finns att göra inom journalistik. Jag hann också jobba en del på Journalisthögskolan i Göteborg innan jag flyttade till Uppsala.

Efter flytten till Uppsala jobbade jag först några år som redaktör på tidskriften Hertha. Sedan gick jag över till Dagens Nyheter, ledarredaktionen, där jag blev kvar sex år.
Sedan dess har jag varit lite ”diversearbetare”. Senast var jag chefredaktör för en tidskrift om fred, miljö och rättvis utveckling. När den nu lades ner efter fyra år blev jag frilansjournalist.

Under tiden har jag också fått tre barn som nu är vuxna och i sin tur givit upphov till fyra barnbarn, som gillar böcker.
När jag inte skriver eller leker med barnbarn så rider jag på min häst, en vit arab som heter Bella. Och så läser jag böcker eller - om sommaren - odlar blommor och grönsaker på Tjörn där vi har en liten stuga. När jag var barn läste jag väldigt mycket böcker, och jag läste också massor för mina barn. Sedan blev jag sugen på att själv berätta för barn.

Några böcker - debattböcker skrev jag ihop med min vän Anna Lena Wik-Thorsell. Det blev tre böcker som handlade om Olivia från Bolivia, flyktingflickan som kom från Bolivia men sedan kunde återvända hem. Efter det skrev jag tre böcker om Kajsa från Göteborg som fick bo i Afrika och hennes afrikanska kompis Keli. Tanken med de böckerna var att sätta ett svenskt barn i främmande miljö, lika främmande som Sverige för många flyktingbarn. Vad jag ville med de här böckerna var förstås i första hand att berätta en spännande historia. Men det var också att visa att barn är väldigt lika. Jag tycker jag läst alltför många böcker där afrikanska barn blir till något väldigt konstigt och exotiskt. Möjligen beroende på att jag själv är en evig tioåring tycker jag om att berätta för barn mellan åtta och elva år. Därför blir böckerna som de blir - med ett ganska enkelt språk.