Andreas Soneryd

Jag var väl 16 eller nåt. En film fick mig att vilja skriva poesi. Stärkt av tonårsångestmusiken i hörlurarna kunde jag mycket väl se mig stå och deklamera dikter i en rökig lokal. Publiken (mestadels mörklädda tjejer av någon anledning) skulle kanske gråta en skvätt och nicka instämmande.

Så blev det inte. Karriären fortsatte mot en skivarlinje. Där var det inte lika mycket känslor som skulle visas, som förtrycket mot arbetarklassen. Det fungerade bra det också. Högläsning på partidagarna kunde fungera lika bra som en rökig lokal. Tack och lov var utbildningen bara på ett år och Moberg, Ivar Lo, Moa Martinsson och de andra kunde fortsätta sova lugnt i sina gravar.

Därefter förvildades planerna. Storslagna fantasyepos på tiotalet band planerades. Intrikata deckarhistorier funderades ut. Känslosamma texter över livet, kärleken och sakers tillstånd lades ut i en påhittad, men väldigt populär roman. Tiden gick och medans planerna på att erövra världen i bokform utvecklades satte jag mig och skrev små historier helt utan större eftertanke.

Till slut blev det en liten historia om en pojk från samma förort som jag själv en gång växte upp i. Han åkte skateboard, skrev lite dagbok och hade samma problem som vem som helst. Texten hamnade överst på en novelltävling och snart nog sa förlaget att det här kan ju bli kul.

Jag som skrev boken om skateboardåkaren heter Andreas, är född 1973 och trivs väldigt bra i Norrköping. Till vardags sysselsätter jag mig med marknadsföring och webbmeckande för att få ihop till hyran. Det var väl allt för nu.