Mattias Gordon

Hösten 97 träffade jag Lelle Lejon på vägen in till Gävle. Min treårige son satt i baksätet. Vi lekte med ord. Slängde dom fram och tillbaka i bilen.
Då dök han upp. Lelle Lejon. Först bara på skoj. Men orden dansade iväg, bildade en figur och så var han född.
Det har fötts ganska många figurer mellan våra munnar, men Lelle han fick stanna. Han fick en lägenhet att bo i. En kompis, Lisa, som han gillar och han fick komma med i en bilderbok, Lelle Lejons prickar.
Nästa år följer Lelle med Lisa och köper kläder.

Själv föddes jag för 35 år sen i Linköping.
Jag tecknade och fantiserade mycket som barn. Det gör jag fortfarande.
Men nu bor jag tillsammans med min familj i en röd stuga mellan Skutskär och Älvkarleby.

I knappt hälften av mitt liv har jag levt på min penna och mina idéer. Jag är självlärd som illustratör och animatör och gillar att nosa mig fram i livet, leta efter nya och okända spår, reflektera, fylla pappret med streck och lära av livet.
Det har blivit olika saker under årens lopp. Redaktör för liten kulturtidskrift. Ritat symboler på reklambyrå. Tecknat "gubbar", serier och idéteckningar för tidskrifter. Animerat långfilm i Sverige och i Tyskland. Gjort omslaget till Peter Birros debutbok. Jobbat som kursansvarig/ lärare i serieteckning. Tecknat reportage för dagspress. Animerat cd-romspel om Pettson och Sune. Varit pappaledig. Tecknat storyboard för tv-serie. Gjort seriealbumet Härifrån, om att vara ungdom idag, tillsammans med högstadieelever.

Just nu gör jag en serie tecknade kortfilmer för Barn-tv, Sveriges Television. Sen finns det förstås en massa som jag skulle vilja göra. Bild är mitt språk. Det är mycket luftigare än text och mer direkt. Ungefär som musik. Text är mer hårdsmält. Inte alls främmande för mig men på nåt sätt mer systematisk. När jag själv läser måste jag ofta tolka, tugga mer, som med Sport-knäcke.
Efter ett tag känns det i käkarna. Men med bilderna flyger jag. Bild och text. Jag vill att de ska gå hand i hand längs vägen. Hand i hand med den som läser.

Att jobba för barn är en privilegium. Jag skulle gärna kunna tänka mig att göra en bilderbok för vuxna också, men sånt existerar väl inte. Jag har en drift av att vilja berätta. Som barnets glädje över att se en nyckelpiga. "Titta, titta, en nyckelpiga!" Att tyckas se något för första gången fast man sett det hundra, tusen gånger förut.
Med vuxenlivet kom också ett socialt intresse för människor och livet. Att kunna bidra med något levande och viktigt. Att hitta kärnan i tillvaron. Jag hoppas att det jag gör ska kunna glädja och beröra. Att få någon att se något den inte sett förut. Det känns stort.

Spela gärna spelet Zixten och det stora flugkalaset