Ann-Sofie Jeppson

Någonstans har jag läst att många barnboksförfattare debuterar i fyrtioårsåldern och att de ofta har ovanligt starka minnen av sin barndom. Så jag är nog inte speciellt unik!
Jag föddes 1951 i Göteborg. Började skolan i Kortedala och flyttade vid 15 års ålder till Frölunda. Det var något speciellt med Kortedala. Jag återvände till stadsdelen häromveckan och fick en sådan lyckokänsla i maggropen. Små torg, lekplatser i talldungar och en hanterlig skala på husen. Många av oss som växte upp då hade på något sätt en fot i staden och en på landet.

Vår familj tillbringade alla sommarlov hos farmor i norra Värmland och därifrån har jag oerhört positiva barndomsminnen. En storslagen natur som fondkuliss. Spännande fisketurer med kusinerna sena myggiga kvällar. Sträva kalvtungor som slickade mina händer och så dessa kattungar. Men viktigast var givetvis alla lugna, trygga människor som på något självklart vis hade tid med mig fast jag säkerligen var ivägen för dem mest hela tiden.

Jag fortsatte studera efter gymnasiet och i sann 60-talistisk anda fick jag ihop en universitetsutbildning i psykologi och sociologi. Kunskapen är jag säker på att jag har nytta av varje enskild vardag även om jag inte använt den yrkesmässigt inom vården. Detta att ta hand om någon, vara den helande, den man ska förlita sig på är ingenting för mig. Vilket egentligen chockerade mig själv när jag stod där med min examen. Ett alldeles självklart undantag är mina underbara barn, min man och ett antal fyrfotakompisar. Dem kan jag nog t o m kväva med mina omsorger även om jag försöker lägga band på mig.

Vi är nog en ovanligt aktiv familj. Förutom att vi rider brukar vi åka skidor på vintern, orientera höst och vår och göra utflykter med båten på sommaren. Det är något vi alla - eller ett par av oss - kan göra tillsammans och som är ganska anspråkslöst och som vi kan dela glädjen i.

Tjugo år efter den olycksaliga upptäckten om fel vald studiebana började jag läsa arkitektur på Chalmers. Nu är det bara tre terminer kvar ...
Varje dag jag går dit ser jag som en dyrbar present - i flera bemärkelser. Det är slitsamt, kräver mycket inlevelse och rent råjobbande men är så oerhört intressant och roligt att det är värt varje uppoffring. Men tyvärr ska man ju leva också så det blir till att jobba vid sidan av. Men visst, jag jobbar i reklambranschen där jag började redan 1975 och det är en kul och tämligen knasig miljö även om det mesta är seriösa satsningar och allt sker i ett högt tempo. Min uppgift är den analyserande och säljande skribentens.

I tjugo år hade jag alltså försörjt mig på att skriva innan jag kom på idén att göra en bok. Att den kom att handla just om hästar beror nog på att vi alla i familjen började rida för några år sedan och jag tyckte att så mycket av verksamheten utgick ifrån ryttaren, på bekostnad av hästen. Jag ville väcka en tanke hos barnen att det var en levande varelse de handskades med. Någon som också hade känslor och behov ...