Viktoria Klint

Det gränslösa, magiska

När jag var sex år började jag skriva dikter. De handlade om döden, och jag plitade ner dem i en blå anteckningsbok med en leende flicka och en liten hundvalp på framsidan. Så låste jag om dikterna, för anteckningsboken var försedd med ett litet hänglås av den modell man lätt öppnar med ett gem eller en säkerhetsnål. (Fast jag hade nyckel förstås.) Jag upplevde intensivt att det enda jag kunde vara riktigt säker på var att jag, och alla runtomkring mig, skulle dö. Och därför var det viktigaste av allt att verkligen leva för fulla muggar tills det hände.

När jag nu ser tillbaka på detta poesiminne, så tycker jag att själva kontrasten mellan anteckningsbokens utsida, med den klara färgen och den vänliga illustrationen, och dess insida, med texterna om döden i all sin obeveklighet, är en ganska bra bild av både mig och mitt skrivande. Både mörker och ljus, glädje och sorg, död och liv, vill få plats. För jag är en människa som faller utan skyddsnät, och som ständigt längtar efter att göra det. Som gång på gång vill ta steget över klippkanten och kasta mig allt djupare in i det okända. Ja, just in i, för i min erfarenhet hänger det som sker utanför mig intimt samman med det som sker inuti, och ju mer jag förmår att möta livet sådant det är, utan krockkudde, desto öppnare och friare kan jag vara i det. För livet, det gränslösa och magiska, lever hela tiden, vilt och vackert som sjutton och på oräkneliga plan. Fast väldigt ofta verkar det som om vuxna människor har glömt bort det. Barn däremot -de vet. Och det inre barnet, som bor i varje vuxen, det vet också.

Själv ska jag fylla 32 i december, men när jag skriver (och för det mesta annars också) så lever alla mina åldrar påtagligt mycket med mig.
Detsamma gäller naturen, som jag älskar, och från vilken jag ständigt hämtar kraft och inspiration. När jag skrev På Fina Fiskens Planet var miljöerna och karaktärerna i texten i allra högsta grad levande för mig. De rörde sig kring mig likt barndomens osynliga vänner och landskap, och deras energi var påtaglig för mig på gränsen till det direkt fysiska.

För mig har det alltid varit livsviktigt att skriva, men många gånger har skrivandet pågått i tysthet, inuti mitt huvud, eller i hemlighet, som i den blå anteckningsboken med lås. Den här gången blev det en bok, en barnbok. Det var lustfyllt att skriva den, på det där härligt pirrande livslustfyllda sättet som får en att vilja springa barfota i gräset och slå kullerbyttor, och om jag genom den också kan förmedla någonting av denna livslust till en annan människa, till ett barn (eller till barnet i någon vuxen) så har min önskan med boken gått i uppfyllelse.