Robert Thornberg

Jag minns fortfarande det dunkla mörkrets förtätningar i rummets hörn och möblernas svarta skuggor som i det bleka månljuset avtecknade sig över golvet och väggarna. Det var otäckt men eggade samtidigt upp min nyfikenhet. Magen pirrade. Min spända blick sökte famlande i mörkret efter inbillningar som bodde i mitt huvud. Där i min tidiga barndom utspelade sig då och då en kamp mellan fara och trygghet. Faran var naturligtvis en illusion men mina fantasier flöt så obemärkt samman med det ojämna mörkret i rummet. Ibland kunde jag till och med vagt förnimma nattens varelser. Förmodligen är dessa barndomsupplevelser en viktig impuls för mitt skrivande. Svarta Skuggor är min första utgivna bok. Det är en ungdomsroman där jag låter mina fantasier flyta samman med mörkret. I den verklighet som skildras tränger sig en overklighet på och det naturliga blandas med det övernaturliga. Där någonstans tar nattens varelser en ny skepnad medan de livnär sig på de motsägelsefulla känslorna som barnet inom mig fortfarande minns. Och nu några korta rader om vem jag då är: 1968 är mitt födelseår - därtill kan Ni själva kalkylera fram min nuvarande ålder. Uddevalla är både min födelse- och uppväxtort. Yrke: doktorand i pedagogik. Nuvarande boendeort: Linköping. Även om jag älskade berättelser och böcker under min barn- och ungdomstid ägde jag vid den tiden inga som helst idéer om ett författarskap (däremot snickrade jag ihop ett gäng egentillverkade serietidningar som alla handlade om påhittade superhjältar som givetvis överträffade de redan etablerade superhjältarna i fråga om styrka och krafter; en del av dessa små alster sålde jag sedan till kamraterna på fritids). Att skriva böcker var en främmande tanke, men jag var helt övertygad om att jag en dag skulle bli konstnär (eller möjligen en serietidningstecknare). Jag älskade att rita och måla. Under de tidiga ungdomsåren förtvinade tyvärr dessa kulturella anspråk till förmån för andra intressen ("typ kompisar, uteliv och tjejer"). Samtidigt växte andra kulturella ambitioner fram under min tonårstid (eller rättare sagt under en extremt kort tid av min tonårstid - vi pratar om dagar eller möjligtvis veckor här): jag och några kompisar gjorde ett spontant försök att bilda ett synthband men vi kom aldrig längre än till en osammanhängande repning. Så där strandade även denna kulturella ambition. Det var först i vuxen ålder som fantasierna och berättelserna inom mig krävde att bli nedtecknade i ord och meningar. Och en färdig bok har det nu lett fram till.