Veronica Wägner

Jag bor på en gård i Roslagen med min man och en hund, två katter, höns och hästar. Två vuxna döttrar har flugit ur boet.

Mycket av glädjen och inspirationen till mina böcker hämtar jag från naturen och djuren omkring mig. Här händer alltid något som är värt att notera. Kanske har skatorna möte i stora björken eller så har en av grannens kor rymt. Katten hamrar på rutan och vill visa en nyss fångad mus eller så puttrar igelkotten på trappan och tigger mat. Min bil är en röd Volvo som heter Rudolf.

En dag i veckan jobbar jag på ett skolbibliotek i närheten. Det arbetet och författandet är en bra kombination. Jag träffar mina läsare, får ta del av deras vardag i skolan och slipper sitta ensam vid ordbehandlaren varje dag. Såvitt jag minns drömde jag aldrig om att bli författare som barn. Inte så konstigt kanske. Med sex författare i släkten kändes kraven tunga. Hur skulle lilla jag kunna åstadkomma något läsbart när allt redan var skrivet? Istället prövade jag lyckan i femton olika jobb. Jag stod i affär, körde buss, arrangerade blommor, var reseledare och journalist, med mera. Men alltid var det något som fattades och jag bytte jobb titt som tätt. Men så en dag hann mitt förflutna ifatt mig. Jag körde Bokbussen i Norrtälje och mina förfäder stod på hyllorna omkring mig och tycktes blänga. Skulle jag kanske försöka ändå? Äntligen hade jag börjat ana att varje människa är unik och att det jag eventuellt skulle skriva vara bara mitt. Och sedan dess är jag på väg ...