Bisse Falk

Namn: Bisse Falk
Född: 1950, på en gård utanför Kolmården
Bor för närvarande: I en stuga på landet i södra Dalarna
Civilstånd: Ensamstående med 2 hundar och 2 katter, en son 26 år gammal som studerar klassisk gitarr i Paris
Yrke: Författare
Utbildning: Christer Strömholms Fotoskola bl.a.

När jag var liten bodde jag på en bondgård på landet. Min pappa var bonde, fast han var inte en vanlig bonde. Nej, min familj var inte alls som vanliga familjer över huvudtaget.
Pappa älskade äventyret. Han lärde sig att flyga bara för att det var roligt. Sen flög han över vår gård och kastade ner chokladkakor till oss barn, som tålmodigt stod på ladugårdsplan och väntade. Han hade korpsvart hår och en vacker mustasch som han tvinnade mellan pekfingret och tummen. Han älskade djur och var en baddare på att kasta lasso.
Mamma var mer andlig av sig. Hon kunde känna hur våra döda släktingars andar svepte omkring på kyrkogården. Det var alltid lika spännande att besöka kyrkan tillsammans med henne för att se om det var morfar eller farmor eller kanske någon helt annan som skulle sväva fram och hälsa på oss. Hon var den vackraste mamma jag kände till. Hon älskade pappa och troget stödde hon alla hans idéer.

Bakom gården vi bodde på sträckte sig den mörka Kolmårdsskogen mil efter mig. Det var min och mina syskons bästa lekplats. Min syster som var två år äldre än jag befolkade den med trollgummor, små gråa tomtar och häxor.
En gång hittade vi Hans och Gretas pepparkakshus på riktigt. Det var grått och luggslitet och det växte mossa på taket. Ja, egentligen var det nog inte gjort av pepparkakor alls. Dörren var öppen så vi gick in. I hallen ledde en trappa upp till vinden. Däruppe fanns massor av spännande gamla dammiga rockar, hörde vi en röst som ropade nerifrån. Vi kastade snabbt av oss kläderna och smög nerför trappan. Genom en öppen dörr fick vi syn på en gammal, gammal gumma som satt i en gungstol. Vi förstod att det var häxan själv. Aldrig hade vi väl sprungit hem så fort genom skogen tidigare.

Så småningom flyttade vi från Kolmården. Pappa var rastlös och sökte hela tiden nya utmaningar. Jag gick aldrig mer än ett år i varje skola. Men det var lika skönt det, för jag trivdes aldrig i någon av skolorna. De hade för många regler för mig. Jag var inte van vid regler. Men jag var ju tvungen att gå dit. Så varje dag gick minkropp till skolan. Men mina tankar flög iväg till helt andra spännande platser.

Egentligen var det ett under att jag överhuvudtaget lyckades lära mig läsa.
Först när jag blev vuxen förstod jag att det nog inte hade varit så dumt om jag försökt att lära mig lite när jag nu ändå varit tvungen att vistas i skolan varje dag. Då började jag på komvux. Äntligen fick även jag lite kunskaper. Det var också på komvux jag släppte loss min skrivarglädje.
Men det dröjde ända tills jag var 26 år innan jag vågade tro på mig själv så mycket att jag försökte mig på att skriva en bok. Då hade jag hunnit flytta till Stockholm, gifta mig och skilja mig och levde som ensamstående mamma till Mårten då 3 år.

Boken som jag skrev kom ut ett år senare 1977 och heter Mårtens morgon. Att jag lyckats skriva ett manus som blivit till en bok eggade mig. Redan nästa år kom en fortsättning: Mårten handlar. Ju mer jag skrev, desto mer trivdes jag med att skriva. En del människor kan inte leva utan kaffe. Jag kan inte leva utan att skriva.
Nu har jag skrivit över 30 böcker och jag håller mina tummar och önskar hett att jag kommer att få skriva många, många fler...