Anna Walfridson

Jag föddes på sent femtiotal i ett egnahemsområde på Lidingö utanför Stockholm. Det var en god tid med ren luft, näringsriktig mat, kärleksfulla föräldrar, två systrar, raketost, Hyland på teve, mjukisoveraller i plysch och hund. Bakom villaområdet låg blåbärsskogen, framför huset friluftsområdet. Huset var omgärdat av träd och grönska, solen sken. Jag var sällan inomhus. Jag och min bästis spelade upp historier för varandra på isbanan om vintern, eller klädde ut oss och lekte på den skumma dammiga vinden. Jag dansade naken i skogen med älvorna (detta var en oskuldsfull tid) eller byggde bo vid trädens rötter åt mina troll. Jag snaskade harsyra och stensötans rötter, klappade områdets alla katter och red i hemlighet på hunden. Trots detta var jag inte tillfreds. Jag upplevde allt så starkt; dofter, känslor, synintryck, att det gjorde mig utmattad, less på att vara i mig. Först när jag hittade till boken fick jag lugn – och en fristad. Mitt första jobb, och ett av de lyckligaste, var på skolans bibliotek.För att få fortsätta att arbeta med böcker innan jag började skriva - för det skulle jag göra någonstans längre fram när jag samlat erfarenheter - utbildade jag mig till illustratör. Fyra goda år på Konstfack i slutet av sjuttiotalet. Tack Bosse Berndahl, Tor, Charlie, klassen och det blanksvarta glashuset på Gärdet som blev mitt hem dessa turbulenta år. Nu har jag äntligen kommit till skrivandet. Att växla mellan att skriva och att teckna, roligare kan man knappast ha det. För ett par år sedan bodde jag invid Tengdahlsparken på Söder, där det växer ovanligt många och praktfulla hästkastanjer. En dag på väg genom parken mötte jag ett par småkillar som fyllt sina munkjackfickor med kastanjer, den ene gick med armen om den andre och skanderade: Här kommer Kastanjekungen. Där fick jag min berättelse.