- Start
- /Författare & illustratörer
- /Jesper Lindau
Jesper Lindau
Media
PressbilderEtt porträtt av mig
Det man minns är inte alltid sant. Mina starkaste minnen av mig själv som barn var en gång bilens väg genom sandlådan, fotbollsplanen, alltid ute med vänner, krigen på den hemliga kullen, alla mina vänner. Jag trodde att det var barndomens viktigaste epicentran ända upp till 25 års ålder.
När jag började fråga mina föräldrar, syskon och vänner om hur jag varit som barn framtonade en annan bild. Det var en liten rödhårig kille som; envisades med att klippa luggen själv, som ständigt var försjunken i en bok; sittande på rummet med en bok, i hängmattan med en bok eller var som helst, men med en bok.
Då vände sig minnena helt om. Jag kom ihåg oron inför fotbollsskolan, hur rädd jag var uppe på kullen när vi skulle slåss med andra gäng, hur jag hade sett mig själv som en tjockis i spegeln trots bildbevis på motsatsen i fotolådorna.
Men vännerna fanns kvar, allt var inte dikterat efter de behov av rätt sorts minnen jag skapat när jag skulle bli vuxen. Som liten kille finns stora förväntingar på hur du skall vara och vad du ska göra. För min del ställde jag inte upp på det som barn. Jag valde istället att minnas mig själv som en sådan mini-man, bilden av en "riktig" pojke.
Det var först när jag fick syn på det som jag kunde börja bli den man jag vill bli. Idag bor jag i Huddinge med sambo och två barn. Jag är journalist och har tidigare arbetat på Sveriges Radios samhällsredaktion. Idag är jag frilans och jobbar bland annat med kulturpolitik och med reportage från krigsområden.
Det man minns är inte alltid sant. Mina starkaste minnen av mig själv som barn var en gång bilens väg genom sandlådan, fotbollsplanen, alltid ute med vänner, krigen på den hemliga kullen, alla mina vänner. Jag trodde att det var barndomens viktigaste epicentran ända upp till 25 års ålder.
När jag började fråga mina föräldrar, syskon och vänner om hur jag varit som barn framtonade en annan bild. Det var en liten rödhårig kille som; envisades med att klippa luggen själv, som ständigt var försjunken i en bok; sittande på rummet med en bok, i hängmattan med en bok eller var som helst, men med en bok.
Då vände sig minnena helt om. Jag kom ihåg oron inför fotbollsskolan, hur rädd jag var uppe på kullen när vi skulle slåss med andra gäng, hur jag hade sett mig själv som en tjockis i spegeln trots bildbevis på motsatsen i fotolådorna.
Men vännerna fanns kvar, allt var inte dikterat efter de behov av rätt sorts minnen jag skapat när jag skulle bli vuxen. Som liten kille finns stora förväntingar på hur du skall vara och vad du ska göra. För min del ställde jag inte upp på det som barn. Jag valde istället att minnas mig själv som en sådan mini-man, bilden av en "riktig" pojke.
Det var först när jag fick syn på det som jag kunde börja bli den man jag vill bli. Idag bor jag i Huddinge med sambo och två barn. Jag är journalist och har tidigare arbetat på Sveriges Radios samhällsredaktion. Idag är jag frilans och jobbar bland annat med kulturpolitik och med reportage från krigsområden.
