Kajsa Isakson

När jag var liten fick jag alltid vända på allt. Jag fantiserade att jag var den lilla pojken som kunde trolla, pojken med guldbyxorna, Blixt Gordon, Kapten Zoom och Kalle i chokladfabriken. Å så Pippi förstås. Fina Pippi, som kan allt och klär sig som hon vill och inte hade hon det så lätt alla gånger heller. Tack Astrid Lindgren. Jag tror Pippi räddade mig från att bli helt deprimerad och tappa tron på att det fanns såna som jag, alltså tjejer i fantasivärlden, utanför mitt eget huvud.

När jag blev äldre blev det ännu svårare att hitta förebilder; film och vända på det, teater och vända på det och livet och vända på det. Så att jag passade in. Sedan fick jag barn, en flicka och ja, upprepning. Samma sak en gång till, fast sett med andra ögon.

Så blev det som det blev.

Jag är helt partisk, för det behövs. Alltså, jag skriver om starka kvinnliga karaktärer som tar mest plats och som är lika mycket människor som de manliga. I en av de första pjäserna jag skrev, placerade jag självklart in en kvinnlig gud, en presidentska och en och annan superhjältinna, och så har det fortsatt…

Jag är dramatiker, kombinerar det med att vara regissör, arbetar med ljudkonst, hörspel, radioteater och annat som gör mig nyfiken. Nu debuterar jag som författare. Jag har velat skriva böcker länge, det har bara inte funnits tid, vill alltid ha mera tid. Jag har skrivit pjäs, regisserat teaterföreställning och tiden har bara ramlat i väg. Jag har tänkt att tiden kommer, men det gjorde den inte, jag fick ta mig den. Det är jag glad för. Det blir mer.

Boken jag skrivit, Min Ella, handlar om det som kan ockupera huvudet på tjejer i 13-15-årsåldern. Smarta, tänkande, starka tjejer, som är besvärliga, kaxiga och inte alls bara tysta i hörnet, som vill höras, ifrågasätta och som också är elaka, otrevliga och egoistiska. För det finns inte bara en dimension. Ibland finns det monster. Mina hjältinnor i vardagen bär på de stora känslorna, empatin, drömmarna och viljan. Innan den vuxna rädslan infinner sig.

Jag har försökt skriva utifrån deras synvinkel. Inte alltid bekvämt, för det är det inte. Hur utsatt du är när du är ensam. Det är inte lätt. Hur hårt det verkligen är i verkligheten. Det är svårt. Om hur viktig vänskap är, det bästa stödet, det mesta roliga. Jag vill helt enkelt skildra vanliga tjejer i Sverige.

Nästan klar med boken auskulterade jag i en högstadieskola och fick panik. Jag har redan genomgått det helvetet, lysrören, ljudnivån, alla intryck, all stress. Mycket var sig likt. Grupptillhörigheter och utanförskap. Men annat var annorlunda. Så det var viktigt.

När jag gick i skolan härskade pudelfrisyrer, Bagheera och Takano-overaller, skavsårspumps, kortkorta kjolar, blå mascara och axelvaddar. Klassfotot i sjuan, en mardröm. Kände mig helt fel. Var ett ufo. Långt senare insåg jag att det är helt okej att vara ett ufo, alla är ufon. Nu som då, tror jag känslan är densamma, fast i förändrad tid.

Vill ha förändrad verklighet.

Jag har skrivit boken till en ny generation unga tjejer, som ska ha mer.