Gunnar Ardelius

Han andas in i hennes öra, hon blundar, viskar, drar i jeansen.

Ett tag tänker han att han ska berätta allt.

En strålande smärta genomfar honom.

Det är det som är så förskräckligt. Det är en stund som bara kan finnas till om man inte tänker på konsekvenserna.

Channa, Jeppe, Beate, Roozbeh, Olof och Lea. Sex kompisar från gymnasiet. Skolan är slut och allt känns plötsligt så länge sen. Channa har försvunnit. De andra är kvar. Under ytan vibrerar ett hot, en mörk hemlighet. De borde ha pratat om det. Nu är det försent.

Prisbelönte Gunnar Ardelius är tillbaka med en brännande och träffsäker berättelse om den sköra tiden efter gymnasiet. Då livet ska lossna. Men tänk om man förlorar allt man drömt om innan det ens börjat?

När vet man att det verkligen är slut? Det undrar Morris. Han gör sitt bästa för att springa ifrån minnet av Betty. Tillsammans med pappa springer han varv efter varv i elljusspåret. En dag är det någon som springer ikapp.

Pappa är entusiastisk. Ringer varje dag nu. Frågar hur han mår. Om han har lust att springa. Men båda vet att det inte handlar om lust. Inte bara. Det handlar om att springa oavsett vad. Även om han blöder näsblod. Även om hjärtat slår dubbla slag.

Pappas hjärta stannar ibland. Han har sprungit i hela sitt liv. Sprungit ifrån depressioner och rakt in i dem. Ibland får läkarna sätta elektroder på bröstet och knuffa igång hjärtat.

Mamma har en dikt hon skrivit inramad på väggen. Pappa ramade in den för att han tyckte att den var så vacker. Hon tar aldrig ner den för minnet är så flyktigt. Mammas och pappas kärlek gjorde dem sjuka. Sjuka och lyckliga.

En dag är det någon som springer ikapp Morris i elljusspåret: Lena. Hon är en ny värld, med liten mun och ettriga kyssar. Med Lena är det inte samma sugande virvel mot botten. Inte som med Betty. Han måste inte röra vid Lena för att överleva.

Tillsammans med pappa och Lena åker Morris till Skåne för att träna inför halvmaran. Resan slutar inte som någon av dem har tänkt.

Bara kärlek kan krossa ditt hjärta är en fristående fortsättning på Gunnar Ardelius hyllade debutroman Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Den belönades med debutantpriset Slangbellan och blev nominerad till Augustpriset. Nu får vi möta Morris på nytt, efter den första himlastormande kärleken men ännu med minnet av Betty kvar. Till skillnad från första boken är detta en roman och inte kortprosa.

Gunnar Ardelius gjorde 2006 en uppmärksammad debut med "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket", som nominerades till Augustpriset och fick priset Slangbellan för bästa debut. "Resultatet blir så urbra, så innerligt sensuellt." skrev Expressen. Nu är Gunnar Ardelius tillbaka med en ny bok. Också här fångar han känslor och relationer mästerligt.

Ur boken:
"En dag uppstår ett märkligt hål, din kärlek Sally åker till Berlin och gör jordglober av gamla McDonald's-förpackningar, pappa har stuckit men kommer på nätterna och stoppar ner pengar genom brevinkastet och din mamma sitter och tjuvröker på psyket.

Det känns som om alla är på väg någonstans förutom du - det ekar i lägenheten.

Farfar ger dig en voodoodocka och din vän Valentin har en gul träningsväska full av vin och du skulle fortfarande byta ut alla underkäkens tänder mot en kram. Du kommer att glömma bort hur hennes mun smakade, hur du en gång svävade fram över den dallrande asfalten som en sömngångare och väntade på att det skulle bli som vanligt igen."

24-årige Gunnar Ardelius debut är en strålande originell roman. På ett filmiskt vis, uppbyggt genom korta scener, spelas en ung kärlekshistoria upp. En riktig sträckläsarbok!

Gunnar har gjort en kortkort prosavariant av hela boken:
"Morris och Betty", han sätter händerna för hennes ögon och berättar. "Vi är på film nu, det här är historien om oss, där kärleksparet får varandra i den första scenen. Alla andra människor färgas grå och vi blir röda som körsbär. I en scen som visas på trailern säger han att de hör ihop som Hennes & Mauritz."
Hon tar bort händerna från ögonen. "Det måste hända något sorgligt också, annars vill ingen se filmen."
"Okej, hans pappa är manodepressiv och mamman är en komplett fruktkaka."
"Inte sånt tråkigt, det ska finnas något att gråta åt, annars är det ingen riktig kärlekshistoria. Slutet ska vara sorgligt."
"Nej, de lever lyckliga i alla sina dagar."