Anna-Karin Eurelius

Jag har skrivit böcker så länge jag kan minnas. Vid det här laget har det blivit dryga trettio stycken. De flesta av dem är för barn, men jag har även skrivit fyra romaner för vuxna.

Min senaste huvudperson heter Carmen Carlsson och den första boken om henne heter Carmen Carlssons coola morsa. Den kom ut 2008. Nästa bok heter Carmen Carlsson och pojken med guldcykeln och en tredje Carmen-bok är under arbete.
Jag har haft många olika slags relationer till huvudpersonerna i mina böcker. Men det här är första gången jag delar bostad med en av dem.
För snart två år sen flyttade jag till Årsta efter trettiofem år på söder i Stockholm. Det var en stor omställning. Men Carmen har hjälpt mig både att lära känna Årsta och att acklimatisera mig där. Jag har placerat henne på Sköntorpsvägen 3, 2 trappor, i den våning som jag själv bor i, och med hennes hjälp har jag skrivit mig in bland tallar och bergknallar och gamla dansbanor och Ica och bibblan och allt annat som är Årsta.

Carmen bor ensam med sin pappa. Hon är resultatet av en kort och bitterljuv kärlekssaga. Hennes mamma, som var en papperslös flykting från Chile, försvann långt innan hon visste att hon var gravid, men lämnade sen Carmen som tre månaders baby i en korg utanför den ovetande pappans dörr. ”Det här är din dotter Carmen. Hon är född den 3 juni. Ta hand om henne. Din för evigt, Carmencita.” stod det på en lapp som låg i korgen.

Men till sina kamrate i Årstaskolan har Carmen sagt att den kända tv-idolen Angel Manuela Benitez, även kallad Ängeln, är hennes mamma.
Och det är det som blir själva problemet i Carmen Carlssons coola morsa.

Carmen Carlsson och pojken med guldcykeln är en kärlekshistoria. Den börjar med något som kunde ha slutat illa. Carmen är på väg hem från skolan när Bill kommer flygande ut ur ingenstans på sin guldcykel. I sista stund kastar Carmen sig åt sidan och den guldglänsande cykeln landar en knapp halvmeter ifrån henne.
När Bill frågar henne vad hon heter kan hon plötsligt inte prata. Det enda hon till sist får fram är ”Ingenting”.
Sen den dagen tänker Carmen inte på något annat än Bill. Överallt ser hon honom framför sig . Håret som spretar åt alla håll under cykelhjälmen. Skrapsåren och plåstren på armar och ben. De blå ögonen med en strimma av guld längst in som glittrar och glimmar.

I slutet av boken, efter stor vånda och beslutsångest, åker Carmen både tunnelbana och buss den långa vägen till Astrid Lindgrens barnsjukhus för att hälsa på Bill, där han ligger han inpackad i gips efter ett alltför våghalsigt trick på sin cykel.
Konversationen vid sjukbädden flyter trögt, och Carmen hinner ångra sig många gånger om att hon bestämde sig för att hälsa på Bill.
– Jag måste gå nu, säger hon.
Bill säger ingenting.
– Hej då, säger Carmen och går mot dörren.
Bill säger fortfarande ingenting. Han bara tittar på henne. Öppnar munnen men stänger den igen. Först när Carmen står ute i korridoren och just ska stänga dörren bakom sig, ropar han så högt att pojken som han delar rum med vaknar med ett ryck.
– Jag gillar dej, Ingenting! Jag gillar dej jättemycket!