Anders Björkelid

Man skulle kunna säga att jag skrivit en bok om handlingar och deras konsekvenser. Om att det båtar föga att önska något ogjort – att man bör se situationer för vad de är och göra det bästa av dem. Man skulle kunna säga det, men det är knappast sant. Istället möter vi en självsvåldig pojke som glatt ändrar hela världshistorien istället för att ta ansvar för sina handlingar. Man skulle kunna säga att jag skrivit en bok om historien. Om viktiga personer som påverkat oss, om händelser som varit avgörande. En bok som kan lära oss något om det förflutna och samtidigt säga något om nuet. Visst skulle man kunna säga det, men bilden av historien är knappast realistisk och i Herberts värld övervärderas individens betydelse kraftigt. Det räcker med en förflugen tanke vid fel tillfälle och så har världshistorien kastats över ända. Man skulle kunna säga att jag skrivit en bok om orsak och verkan. Om att varje handling får följder och att vi därför bör vara försiktiga, rent av eftertänksamma, eftersom vi aldrig vet vilka konsekvenserna blir.Och visst har jag det, men det är knappast viktigt. Det är snarare det absurda och det spektakulära som tar överhanden. Den där vansinniga fantasin som barn har och som alltid börjar ”Tänk om …”Kan man då säga att jag skrivit en bok, helt enkelt? Nej, inte ens det är helt korrekt. Visst har jag hållit i pennan. Men berättelsen är lika mycket min som Jonas Andersons, illustratör och formgivare. Och det är också Jonas som gjort bilderna i boken – bilder som berättar minst lika mycket som någonsin mina ord.Herbert och tidsmaskinen är en berättelse om att resa i tiden och att ändra på historien. Herbert är som vilken annan sjuårig uppfinnare som helst. Utan särskild eftertanke gör han vad som faller honom in. Utan tanke på konsekvenserna och med rent själviska motiv omöjliggör han viktiga vetenskapliga framsteg och hotar mänsklighetens existens. Allt för att slippa undan ansvar. Och för att ha roligt.Så illa är det. Herbert och tidsmaskinen är inte särskilt filosofisk och djupsinnig (även om den handlar om avancerade tidsparadoxer och antyder en hel del om individens påverkan på historien). Speciellt lärorik kan man kanske inte heller kalla den (även om läsaren får stifta bekantskap med några historiska personer och boken faktiskt har en faktaavdelning längst bak.). Moralisk och uppbygglig kan man inte heller anklaga den för att vara (även om Herbert till sist tar sitt förnuft till fånga och inser att människor trots allt är bättre än dinosaurier).Herbert och tidsmaskinen är helt enkelt en berättelse om tidsresor och historia. Om en boll som träffar en lampa och allt märkligt och otroligt som blir följden av det. Mer än så, är jag rädd, blir det inte. Men mer än så skall det heller inte behöva vara.