Kristina Sjögren

När jag var sju och hade lärt mig läsa blev jag bokslukare. Jag vinglade till och från ortens bibliotek med plastkassar fulla av böcker på cykelstyret. När jag var nio år började jag skriva dikter. När jag var tretton fick jag min första novell publicerad, i en hästtidning.
”Jag ska bli författare när jag blir stor”, tänkte jag.
Fast när jag blev vuxen började jag jobba som reklamskribent istället. Jag gifte mig, fick barn, arbetade och hade inte tid att skriva så mycket annat än reklambroschyrer och annonser. Men under de där åren skramlade och viskade mina egna berättelser i mitt huvud. De ville ut och bli nerskrivna.

Det var först när jag var nästan fyrtio som jag bestämde mig för att genomföra min dröm att bli författare. Kanske blev trycket från de ackumulerade berättelserna i huvudet för stort. Jag sa upp mig från mitt jobb och började på Lunds Universitets Författarskolas tvååriga utbildning samtidigt som jag läste litteraturvetenskap.

För första gången fick jag tid och möjlighet att skriva och utveckla längre texter. Det första manuset jag skrev ville ingen publicera. Det ligger fortfarande i datorn och hoppas att jag en dag ska skriva om det så att det kan få bli en bok. Men mitt andra manus 14 december blev så småningom utgivet. Och nästa, som heter Hitta Felix.

På Författarskolan träffade jag Ewa Christina Johansson som jag nu har skrivit tre ungdomsthrillers tillsammans med. Den första, Sista resan, handlar om trafficking. Den andra, Svag is, handlar om djurmisshandel. Den tredje, Mörkt svek, kommer ut hösten 2013 och handlar om vad som kan hända om man inte är försiktig med vem man träffar på internet. De här böckerna är verkligt spännande sidvändare och man får ha goda nerver för att läsa dem!

Hur skriver man då en bok tillsammans, särskilt om man som Ewa och jag bodde på helt olika ställen? (Ewa bodde i Linköping och jag i London.) Vi arbetade via mejl, skrev en bit var och mejlade manuset fram och tillbaka mellan oss medan vi byggde ut det. Vi hade så roligt att vi fick tvinga oss att sluta när böckerna började bli för tjocka.

Böckernas huvudperson Siri har en stark nyfikenhet och handlingskraft som ställer till det för henne. Hon ger aldrig upp. När man har lärt känna henne är hon svår att skiljas ifrån.

Personligen gillar jag när böcker inte är alltför tillrättalagda; det ska finnas gott om utrymme för läsaren att tolka själv. Det bästa är när man som läsare har massor med frågor på slutet, när man går och tänker på boken efteråt och lever med den ett tag till. Då tycker jag det är en lyckad bok.

Jag tycker om att skriva för ungdomar och tycker det är viktigt att det finns bra böcker för dem. Det är ganska svårt att skriva ungdomsböcker. Samtidigt som handlingen ska vara lika komplex som i vuxenromaner måste språket hållas rakt och effektivt. Men belöningen kommer sedan i form av hänförda eller arga brev från läsare som känner sig lyckliga, upplyfta eller provocerade av boken.

Numera bor jag i Stockholm. Jag har fyra barn varav ett fortfarande bor hemma, sambo och katt. Somrarna tillbringar jag vid havet i Blekinge.