Hanna Zetterberg Struwe

Nejlika kom till mig och krävde att få bli skriven om!

Nejlika har fått en liten liten syster. En sån där alldeles ny syster. Skrynklig och gosig. Nejlika älskar sin syster. Hon vill vara nära och leka, krama och mata – men NEJ! ropar mamma och pappa hela tiden. Aldrig får Nejlika göra som hon vill med lilla syster. Bara titta tycker de vuxna. Men vem vill bara titta på den man älskar?

Barn som blir storasyskon fast de fortfarande själva är små behöver ibland få hjälp att kunna vara fulla av kärlek till sina syskon. Deras kärlek, ömhetsbetygelser och närhet till det lilla syskonet kan också bli farlig. Små fingrar som vill känna på ögon eller peta hårt i öronen, små barn som vill ligga och gosa ovanpå sitt syskon eller helt enkelt intensiv lek där en liten bebis kan fara illa. Många föräldrar reagerar med att säga nej. Nej du får bara klappa på magen, nej håll inte där, nej lek inte här, nej … Jag har antagligen också reagerat så. Som förälder måste jag skydda mitt yngsta och mest värnlösa barn mot alla typer av faror, även om det är mitt andra barn och stora kärlek som utgör själva faran.

Som förälder till två små barn har jag inte haft möjlighet att sitta ifred för att skriva en bok. Istället har jag skrivit om Nejlika i huvudet. Till exempel på nätterna när jag vaggat barn med mardrömmar eller förkylning till sömns. Jag har tänkt på henne när jag dragit barnvagn eller suttit i parkleken. Jag har tänkt att jag saknat henne när jag letat efter böcker för barn om hur det är att få ett syskon. Och kanske allra viktigast har varit att Nejlika också funnits med mig när jag har tampats med att inte säga nej i onödan. Visst kan barn få leka med de rena lakanen eller bygga koja under matbordet. Nejlika har visat mig att det är viktigare att säga ja även om det också är viktigt att säga nej ibland. Att jag vill bejaka kreativiteten och glädjen så långt det går fast det kan betyda geggiga kläder, mer tvätt eller middag lite senare.

Nejlika har blivit min självständiga och självklara följeslagare i vardagen. Kanske har hon också varit en verklighetsflykt för en mamma med mycket sömnbrist och minimala möjligheter att kunna göra egna saker. Nejlika har hjälpt mig att göra vaknätter till skriv- och tänktid istället för att bli stressad över att inte få sova. Timmarna på natten har ibland förvandlats till en fristad och en kreativ, lugn vrå.

Boken om Nejlika och lilla lilla syster är liten och kort. Den innehåller inte så många ord och har inte så stora bilder. Men boken är stor för att den är viktig och skrivandet av den har hjälpt mig att sätta kärleken först.