Helene Arkhem

Min berättelse om Minihjältarna utspelar sig till stor del i en lekpark och det är ingen slump.

Jag har alltid gillat lekparker. De är ofta fantastiska ställen, barnvänliga världar där fantasier föds och flödar. Och helt vanliga saker kan förvandlas.
En sandlåda blir en öken. Eller stans bästa kondis med härliga, mmmumsiga chokladtårtor!
En klätterställning blir ett rymdskepp. Som  kanske, kanske klarar en resa till Mars.
Och ett buskage blir en mörk skog – där värsta skurkarna håller till ...moaahaha...

Jag googlar och läser på nätet att det finns omkring 50 000 lekparker i Sverige. Jag har ingen koll på hur många av dem jag har besökt. Men det har blivit några stycken genom åren.
Först  när jag själv var liten, på 60- och 70-talet. Mitt första stamställe var Stamparken i Östberga, strax söder om Stockholm. Sedan flyttade vi in till stan och jag började hänga i Skåneparken på Söder.

När jag var tonåring i slutet av 70-talet  var det mest kvällstid jag besökte lekparker, tillsammans med min bästis Carina. Vi lekte inte så mycket. Men satt i varsin gunga, med våra locktångsluggar och Pussåkramjeans, och pratade i timmar om kärlek, drömmar och framtidsplaner.

I början av 80-talet tog jag dock en park-paus. Jag pluggade, flyttade hemifrån, klippte mitt pudelpermanentade hår och skaffade ett jobb som journalist. Inte mycket parkhäng då... om det inte var picknick på gång, med tyskt lantvin och pain riche...!

Ja, sedan lyckades jag med konsten att få tre barn i tre olika decennier:
80-talet, 90-talet och 00-talet. Och med varje unge har jag hängt i parker.

Jag tror att det var i en lekpark som namnet ”Minihjältarna” först dök upp i min skalle. Sedan började en berättelse ta form, en action för de minsta. Fyra barn med hemliga superegenskaper. Två killar och två tjejer som kan fixa det mesta.

Jag vet faktiskt inte om de här ungarna har magiska egenskaper på riktigt. Eller om de bara leker att de har det. Fast det spelar inte så stor roll.

Vem jag själv skulle vilja vara av Minihjältarna?
Hmm. Jag skulle vilja ha alla deras superkrafter, och kunna utnyttja vid olika tillfällen. Men allra mest skulle jag vilja vara Makalösa Majken som kan stoppa tiden. Att kunna hålla fast vid lyckliga ögonblick. Det vore magiskt.

/Helene

PS. Jag bad min 15-årige son, min hårdaste kritiker, läsa den här texten. Han tyckte att slutet var lite ”cheesy”. Men jag ÄR lite sentimental till min natur ibland, så jag låter det stå kvar...

----------------------
Namn: Helene Ingrid Cecilia Arkhem
Född: 1963, i Västerås
Bor: i Vasastan, Stockholm
Familj: Mina tre barn Christoffer, 21, Alexander, 15 och Joline, 5 år. Och så är jag gift med Joakim som är pappa till mina två yngsta barn.
Jobbar med annars: Jag är journalist sedan 26 år och har jobbat på många olika tidningar, till exempel VLT, Frida, Vecko-Revyn, Amelia och Aftonbladet. Nu jobbar jag som redaktionschef på tidningen Kattis & co.