Henrik Fexeus

Henrik Fexeus är en välkänd författare, programledare och mentalist. Han har skrivit ett antal böcker inom praktisk psykologi som är utgivna i över 30 länder och sålt över 1 miljon böcker. 2017 debuterade han som skönlitterär författare med De förlorade, den första delen i trilogin om Adam och Ky. Uppföljaren De ihåliga utkom året därpå och den avslutande delen, De första, hösten 2019.

De som känner till mig gör det nog som Mentalisten, författaren till Konsten att läsa tankar eller som "den där kroppsspråkskillen på tv". Jag har tillbringat över ett årtionde med att i böcker, på scen och i tv demonstrera hur man kan påverka människors beteende och hur jag själv till synes kan läsa andras tankar. Men vad många inte vet är att jag också har ett passionerat förhållande till böcker och till att läsa. När jag var yngre så läste jag ofantliga mängder, mina sommarlov bestod av att länsa det kommunala biblioteket i Vallentuna på allt som verkade intressant. Jag fyllde pappkassar med böcker som mina föräldrar fick köra hem med bil eftersom de var för tunga för mig att bära. Sedan lyfte jag inte näsan från boksidorna förrän sommaren var över.

Att läsa var alltid en verklighetsflykt för mig. Grundskoleåren var allt annat än roliga, men böckerna erbjöd en väg ut. De berättelser som intresserade mig mest var därför de där världen inte såg ut som jag var van vid. Tanken på att en garderob kunde leda till en skog, att en trädgård kunde leda bakåt i tiden vid midnatt eller att vi egentligen bor på en annan planet var oerhört spännande. Nesbit eller Asimov, det spelade ingen roll. Om titeln på en bok eller serietidning så mycket som antydde den typen av berättelse absorberade jag den omedelbart. Och jag har inte slutat. Min proppfulla bokhylla hemma fylls ständigt på med titlar som får min sambo att överseende skaka på huvudet.

Jag har alltid varit intresserad av skrivande, men när jag själv till slut började skriva så blev det istället faktaböcker om mänskligt beteende. Jag har dock hela tiden känt att jag hade en annan berättelse som också ville ut. Det har tagit tid, jag minns att jag satt en natt och ritade på en servett för att försöka förklara handlingen i De förlorade för en god vän. Det var fem år sedan. Och jag hade ingen aning om huruvida boken någonsin skulle bli av.

Men nu är vi här. Jag och boken. Det är svårt att förklara hur det känns, jag som skrivit en hel del tidigare känner mig plötsligt som nybörjare igen. Vilket jag ju också är. Det är otroligt roligt och spännande. Men också lite nervöst.

Den sista illusionen är en kärleksförklaring till de böcker jag läste som ung och som visade att världen kunde vara mer, eller i alla fall annorlunda, än den såg ut att vara. Det är en hyllning till en genre jag alltid älskat och jag hoppas att jag kan förmedla det till de som läser boken. Den handlar också om sådant som jag funderar på dagligen; frågor om identitet, om vad som styr våra val och om vikten att ta kontroll över den egna tillvaron. Även när jag skriver faktaböcker så är det om dessa frågor, eftersom jag tycker att de är så otroligt viktiga. Så jag tror att den berättelse som finns i Den sista illusionen helt enkelt är väldigt mycket jag. I alla fall ett litet tag till. För sedan kommer den att tillhöra alla som läser den. Och då får den, efter år av väntan, äntligen ett eget liv.