Vänskap och medmänsklighet i Kajsa Gordans berättelse om flyktingar

I sin nya bok Om jag får stanna skriver Kajsa Gordan om hur det är att leva i ett land där man egentligen inte får lov att bo. Att leva med rädslan att det ska hända familjen något, att behöva skiljas från sina klasskamrater och att gömma sig bakom ständigt fördragna gardiner. Kajsa Gordan har skrivit en bok om vänskap och medmänsklighet.

Foto: Viktor Gårdsäter

- Jag ville försöka förstå hur det kan vara för ett barn som gömmer sig med sin familj, i hopp om att ett utvisningsbeslut ska ändras till ett asylbesked. Att leva med det hotet. Hur är det att år efter år tränga ihop sig i ett litet rum med fördragna gardiner – samtidigt som man går till skolan, spelar fotboll, har en bästa vän och är kär, som vilket annat barn som helst? Och hur är det att vara den bästa vännen, den som har en självklar rätt att bo här och som har allt? Ska man känna skuld för att man har det bra?

Vad fick dig att skriva den här boken?

- Jag tror att det som berört mig mest är barns självklara solidaritet med andra barn. Jag läste och hörde om elever som kämpade på alla tänkbara sätt när deras klasskamrat fått ett avslag på asylansökan och ett utvisningsbeslut. Det obegripliga: Hur kan det vara möjligt att min vän som går här i klassen precis som jag ska skickas till ett annat land mot sin vilja. Varför? Jag får ju vara här. Om man verkligen tar in det, känns det i magen. Och det är både skrämmande och hoppfullt, att känna. Och under skrivandets gång förstod jag att det här också berör mig extra mycket för att min egen pappa flydde hit under andra världskriget.

- Jag började egentligen skriva på en helt annan historia, men så kom de här tankarna på barn som bryr sig om andra barn och smög sig in i texten och tog över. Och till slut skrotade jag den första berättelsen helt. Det här var för två år sen och förra hösten när den stora flyktingströmmen kom blev jag ännu mer motiverad att berätta den här historien.

- Trots det allvarliga ämnet var det viktigt för mig att boken inte skulle bli för tung. Jag hoppas att den är underhållande, samtidigt som den är allvarlig och sorglig emellanåt.

Vilken research har du gjort inför skrivandet?

- Det här är en påhittad historia – och det är viktigt! Jag har gjort intervjuer med flera barn som lever gömda och jag har besökt en skolklass där ett av barnen går. Jag har också besökt ett kloster som gömmer flyktingar och intervjuat nunnor där. Samt läst en del och talat med olika människor som är engagerade i frågan. Men – också viktigt – jag är ingen expert! Jag är författare och jag hittar på, försöker förstå. Det här är också en historia om en vänskap som inte är alldeles enkel, ambivalenta känslor hos både Ilona och Stella.

Din egen pappa flydde en gång till Sverige. Berätta!

- Pappa är jude och flydde hit från Berlin 1939, när han var sexton år gammal. Han var "ett ensamkommande flyktingbarn". Han fick jobb på ett jordbruk, gick lantbruksskola och läste sen vidare så att han blev en av Sveriges första psykologer och som det har han varit verksam ända fram till 93 års ålder. Pappa var envis och målinriktad, men han hade också turen att möta vänligt inställda människor, som ville hjälpa honom på olika sätt.