”Det är inte fascinerande, det är provocerande”

Egentligen skulle det inte bli någon uppföljare till den Augustprisade romanen Tio över ett. Men så började de första husen i Kiruna att flyttas och Ann-Helén Laestadius insåg att det fanns mycket mer att berätta om 15-åriga Maja och hur det är leva i en stad där precis allt förändras. Resultatet blev Inte längre min.

Föreställ dig att det mesta i ditt liv liksom har kastats upp i luften och landat på fel ställen. Så är det för Maja, 15 år. Hennes bästis Julia har bytt både stad och stil. Pojkvännen Albin drar sig undan och ljuger. Och huset hon bott i ska flyttas till en annan del av stan.

Föreställ dig också att gatan du bott på inte finns kvar, att stadens köpcentrum är tömt på butiker och att lekplatsen som du har massa barndomsminnen ifrån inte längre går att besöka. Så är det för Maja och tusentals andra som bor i Kiruna, en stad som till stor del kommer att rivas för att gruvan behöver expandera.

Om det och mycket annat handlar Inte längre min, den fristående fortsättningen på Tio över ett som kom ut 2016. Då hade författaren Ann-Helén Laestadius inga planer på att skriva en uppföljare. Men ödet ville annorlunda.

– Huset som min huvudperson Maja bor i finns på riktigt och Tio över ett handlade mycket om Majas oro kring att hennes hem skulle rivas. Sedan fick jag veta att just det fina huset faktiskt inte skulle rivas utan istället fraktas till en annan del av stan – och då kände jag att det fanns mer att berätta, säger Ann-Helén Laestadius.

För vad händer om man upptäcker att det finns en chans att flytta in i sin lägenhet igen – fast huset står på ”fel” ställe? Och om man inte gör det? Hur känns det då att någon annan ska ta ens hem som man har tvingats bort från?

Ann-Helén Laestadius är själv född och uppvuxen i Kiruna, i just de kvarter där husen nu rivs eller flyttas.

– Många utomstående tycker att det som sker i Kiruna är fascinerande, men jag kan bli provocerad av det förhållningssättet. Det är människor vi pratar om! Jag vill skildra hur man kan må när man lever på en plats som till stora delar försvinner. Alla städer förändras, men här är det ett område med 3 000 bostäder och ett centrum som utplånas. Det är en stads gemensamma minnen som försvinner, säger hon.

Samtidigt handlar boken om så mycket mer än Kiruna. Framförallt handlar den om smarta, lite ensamma och skötsamma Maja. Titeln Inte längre min kan lika väl anspela på ett förlorat hem som en undanglidande pojkvän eller en vardag utan bästis.

– Det är en mer allvarlig Maja man får möta i den här boken. Hon har förlorat Julia och är ensam och osäker på sin plats i tillvaron. Jag tror många kan känna igen sig i henne. Att man har det rätt bra, men saknar en tydlig tillhörighet, säger Ann-Helén Laestadius.

Hur lika är du och Maja?

– Vi har drag som liknar varandra. Vi är båda lite präktiga, målmedvetna och vågar stå upp för vår sak, samtidigt som vi kan vara ganska nojiga. Man kan säga att Maja är en uppdaterad version av mig, som jag hade kunnat vara om jag varit tonåring i Kiruna idag.

När Tio över ett gavs ut för två år sedan fick den stor uppmärksamhet och boken belönades bland annat med Augustpriset i kategorin bästa svenska barn- och ungdomsbok.

– Augustpriset har betytt jättemycket! Det har inneburit att jag kan vara författare på heltid och reser på bokmässor, festivaler och gör massor av författarbesök, säger Ann-Helén Laestadius. Men det absolut roligaste som har hänt de senaste åren är att Tio över ett sattes upp som föreställning på Norrbottensteatern. Det var helt otroligt att se sina karaktärer få liv och väldigt fint att regissören tagit fasta på humorn i boken. Jag både skrattade och grät när jag såg den.

Baksidan med all uppmärksamhet är att det bitvis har blivit mer pressande att skriva.

– Det är alltid svårare när folk har höga förväntningar! Då åker jag hem till Soppero och går längs med älven och så brukar historien komma till mig.