Ingelin Angerborn: “Jag hoppas att spöken finns!”

Hjärtat slog högt och vilt medan jag storögt stirrade på pappret framför mig. Det var inte möjligt, jag kunde inte ha ritat det här! Jag hade ju bara klottrat! Och ändå fanns hon där, som en skugga i väggen.

Vem är den mystiska tjejen som dyker upp i Sakarias teckning? Och vad är det egentligen som döljer sig i det gamla husets snirkliga skuggor?

Höstlovet blir inte alls som Sakarias har föreställt sig. I stället för en efterlängtad resa med pappa blir det bara en vecka hemma hos farmor och farfar. Men det som först verkar så trist utvecklar sig snabbt till det mest spännande höstlov han någonsin har haft. Något tycks lura på honom i det mörka trapphuset och plötsligt blir Sakarias bättre på att rita än han någonsin varit förut. Och han ritar andra motiv än tidigare: hästar och en märklig tjej i gammaldags kläder.

Ingelin Angerborns tidigare spänningsromaner som Rum 213, Sal 305, Fyr 137 har sålt i nästan 400 000 exemplar. Nu följer hon upp succéerna med Skuggornas hus, en ny mysrysare som är omöjlig att lägga ifrån sig – som även har fått kritikerna att rysa av glädje:

Det är som att få tillbaka en bit av Maria Gripe, den period när hon skrev ”Tordyveln flyger i skymningen” och ”Agnes Cecilia – en sällsam historia”. Ingelin Angerborn skriver med samma lätta hand och samma förmåga att mana fram sällsamma historier ur vardagliga småstadsmiljöer med knarriga hissar och gamla hus, skriver Lotta Olsson i DN.

En jämförelse som författaren själv inte har något emot.

– Jag brukar skylla på Maria Gripe... Hennes mystiska böcker Agnes Cecilia och Tordyveln flyger i skymningen fullkomligt drabbade mig någonstans i 12–14-årsåldern. De öppnade dörrarna till ett för mig nytt sätt att se på livet och döden och hjälpte mig faktiskt med min dödsrädsla. Men helt orädd blev jag inte, så nu bearbetar jag den vidare i mina mysrysare, säger Ingelin Angerborn.

Är du mörkrädd?

– Nej, inte särskilt. Jag var det som barn, men nu tycker jag faktiskt för det mesta att det är ganska skönt när det är mörkt. Men mörka vatten tycker jag fortfarande är riktigt läskigt! Vem vet vad som döljer sig under den svarta ytan? Huu!!!

Tror du på spöken?

– Jag hoppas på spöken. För om de finns så bevisar ju det att det finns saker vi inte vet så mycket om, och det är en rätt skön tanke, tycker jag. Att vi inte vet allt om allt. Det lämnar liksom utrymme för fantasi, mystik och magi. Och kanske ett hopp om livet efter detta … Dessutom är jag övertygad om att spökena är snälla. Om de finns, alltså.

Vad är charmen med att skriva för mellanstadiebarn?

– Mellanstadieåldern är en så härlig ålder att skriva för! De är så himla roliga och smarta och kan och vet så otroligt mycket, samtidigt som de fortfarande ofta är väldigt öppna för nya tankar och idéer. Jag vet inte varför, men jag har också på något sätt lättast att leva mig in i just den åldern. Kanske är mitt författarjag helt enkelt någonstans mellan nio och tolv?

Snart kommer dessutom din adventsbok En klurig jul. Hur mycket skriver du per dag egentligen?

– Haha, jag är inte alls så produktiv som folk tycks tro. Jag har långa perioder när jag inte skriver alls och när jag väl gör det, går det ganska långsamt. Det är lite olika hur många bokstäver det blir per dag, men en mysrysare brukar ta någonstans mellan fyra och sex månader att skriva ungefär.

Hur går skrivandet till? 

– Jag vet faktiskt inte. Jag undrar fortfarande det själv emellanåt ... Det är ganska mycket hårt jobb, förstås. Inte så mycket blod, kanske, men en del svett och tårar. Men också lust och glädje, så klart. När jag känner att jag får till något och det blir som jag har tänkt mig. Eller när saker och ting plötsligt faller på plats som av sig själva. När ett namn visar sig passa på ett sätt jag inte hade räknat ut innan eller när något jag trodde var en liten bisak visar sig få en nyckelroll. Då är skrivandet alldeles magiskt!