Varför rimmar man?

Att tvinga sin tanke in i en form, särskilt i en rytmisk, rimmande, är att hela tiden överraskas själv. Att aldrig på förhand veta vilken väg versen ska ta. Plötsligt stängs en dörr och en annan öppnas. Ett rimord visar sig omöjligt och får bytas mot ett annat, som visar sig rimma med något som styr dikten i en riktning poeten aldrig kunnat förutse eller fundera ut, rimmen förutan. Ord, som aldrig tidigare har haft något samröre med varandra, länkas samman och nya världar skapas.

Man har en gurka. En personifierad gurka, en herr Gurka. Vad kan en sådan göra? Vad som helst, om han placeras någon annanstans än i rimställning (herr Gurka stickar tröjor, / herr Gurka kokar sås, / herr Gurka byter blöjor, / herr Gurka byter lås). Om man önskar rimma på gurka? Inte mycket. Men det är klart… Det finns ju den där folkdansen! Mazurka?

Så föds, menar jag, den sedan dess evigt dansande hellsingska gurkan, som för övrigt fick sin bror som – nästan lite otippat queer – danspartner, förmodligen på grund av den där strumplästmöjligheten som uppenbarade sig (”båda har strumpor, men ingen har skor”), medan det kanske mer förväntade fru (vad kan man tänka sig? Du? Bu? Nu? Jehu?) antagligen inte tedde sig lika lockande.

Och moster Ester, som finns med i den här bokens urval, hur är det med henne?
Moster Ester älskar fester.
Visst!
Hon har nästan alltid gäster.

Och sedan följer en omtumlande uppräkning av allehanda intressanta och aparta typer som väller över den generösa mosterns tröskel. Briljant! Så klart.

Men man skulle ju också kunna tänka sig alternativa val. I ett annat parallellt diktaruniversum skulle hon ju förslagsvis kunnat visa sig älska rester, uppstekt ris från helgens fester. Eller präster: kyrkans män med stora gester.Och dikten hade tagit en helt annan vändning.

Vägval, som sagt. Som varje rim skapar.

Det visste Lennart Hellsing. Och det vet vi, den lilla skaran tappert framhärdande rimmande poeter som ödmjukt verkar i hans efterföljd.

Så får man språket att sjunga och de där nya världarna att öppnas. Världar där gurkorna dansar, mostrarna ställer till med storslagna gästabud och Opsis Kalopsis spelar harpa hela dagen, ”så att det ekar bort i hagen” – och in i våra hjärtan, som ju delar puls med dikten.

/Lotta Olsson är poet och barnboksförfattare, samt ordförande i Lennart Hellsingsällskapet