Igenkänning är allt

Författaren Lisa Bjärbo har fått ovanligt mycket läsarrespons sedan den första boken om Viggo släpptes.

– Det är något med igenkänningen i vardagslivet som jag tror har stämt för många, säger hon. Jag har träffat sjuåringar som frågat om jag varit inne i deras huvuden och rotat. ”Det känns som om du känner oss! Hur kan du veta så mycket om vad vi gillar och gör?” Det är… jag vet inte ens var jag ska börja. Det är det allra finaste en författare kan få höra, tror jag. Jag har varit tårögd på regelbunden basis sedan boken kom.

Vad brukar de säga?

– Mycket handlar om vardagsdetaljerna. ”Det är helt sjukt, jag gillar ju också pizza!” ”Jag spelar också Minecraft!” ”Min pappa brukar också glömma vad som står i veckobrevet!” Eller den helt oerhörda: ”Alltså, fattar du, jag heter också Viggo?!?”. Och så känner de igen sig i temat i Viggo och rädslolistan. Att känna sig rädd och orolig ibland.

Har du fått ta del av läsarnas egna rädslolistor?

– Ja! Jag har fått höra så mycket om rädslor. Det verkar finnas ett stort behov av att prata om allt som kan vara otäckt. Samlar du allt en hel klass med sexåringar känner sig rädda för blir listan både lång och läskig till slut. Och samtalen blir fantastiska. Alla människor är rädda ibland. Det är okej, men det hjälper att prata om det.

Varför är det viktigt med igenkänning?

– Det spelar roll att känna sig sedd som läsare. Att kunna hitta sig själv i en bok, och få syn på saker som säger något om ens egna liv, ens egen värld. Det blir mindre ensamt, världen blir större. Det är ju samma för vuxna läsare. Jag blir själv helt lycklig av att läsa om hur någon annan tjafsat om strumpor i hallen på morgonen, det blir ju en tröst. Det är inte bara jag! Det är alla andra också, vi är alla människor, och på många sätt hör vi ihop.

Nu släpps uppföljaren, Viggo och mammalivet. Vad kommer läsaren att kunna känna igen sig i där?

– Där handlar det mycket om längtan och krocken mellan dagdrömmar och verklig vardag. Jag tror många kommer att känna igen sig i att råka ljuga för en kompis. Att drömma om att få en egen hund. Att längta efter den skilda föräldern man inte bor hos för tillfället. Men jag hoppas ju så klart på detaljerna också! Jag har jobbat hårt på cykelvurpor, luskamning, ketchupkladd och syskontjafs! Och mycket har jag snott rakt ur livet, från två småkillar jag lever med.

Har dina egna barn fått vara med och styra över innehållet i boken?

– Lite, faktiskt. De har fått bestämma vad Viggo ska ha för fritidsintressen och favoritmat och några saker som ska hända. De har total hybris. Allt de är med om ska in! ”Skriv det här i nästa Viggo! Jag vill att den ska handla om mig.” Och det fattar man ju. Det är väl det man vill att böcker ska göra? Handla om en själv på något plan.