”Måste alla böcker vara fyrkantiga?”

Luftslott och synvillor är en bok nästa helt utan text och varje bild får breda ut sig över de stora, sneda helsidorna. Den ena bilden är mer förbryllande än den andra. Ett litet hus på en ö med en tunnel som leder till ett krypin på havsbottnen, med späckhuggare och knölvalar som grannar. En hiss som försvinner upp i ingenting. Perspektiv som vränger och kränger.

– Att min bok blev lite sned beror helt enkelt på att jag tyckte att den skulle vara det. Att det var roligt, säger Björn Bergenholz. Att jag dessutom tycker om att krångla till det för mig spelade säkert en viss roll. Jag tänkte väl mest; om det är en bra och tillräckligt vettig idé, som går att göra, då är det precis så det ska göras. Och så blev det. Måste alla böcker vara stela och rakt fyrkantiga?

Hur är det att rita synvillor, blir du förvirrad själv?

– Njaee, inte förvirrad, men det var rätt knepigt att hålla ordning på alla linjer som gick hit och dit. Några av skisserna till bokens bilder ser ut som rena skatbon. De består av en faslig massa blyertsstreck (och utsuddade sådana), samt olika stödlinjer hit och dit, i olika färger, i en mängd olika (snedställda) perspektiv. Det jag upplevde som allra mest förvirrande var inte att rita dem, utan att försöka begripa hur de olika synvillorna fungerade. Eller varför de inte gjorde det!? Sen, när jag väl fattat galoppen, gick själva ritandet och målandet av sig själv.

Bokens sista bild kan vid första ögonkastet verka särskilt förbryllande, ett fyrtorn tecknat genom spegelbilden på en matsked. Fyrtornet är utfört i ett så kallat anamorft perspektiv. Det är en urgammal, månghundraårig illusionsteknik som man använde sig av redan under Mingdynastin, i det gamla Kina.

– Jag höll helt enkelt en sked i papperets överkant och tecknade det jag såg i spegelbilden. Det knepiga var att det man ritar på pappret inte blir som det man ser i spegelbilden. Ritar man rakt på pappret blir det snett i speglingen och det man ritar snett blir rakt. Det tog en stund att vänja sig vid det. Att inte titta på det man ritade, utan bara på hur bilden växte fram på skedens undersida. Men det gick till slut.

I Europa experimenterade Leonardo da Vinci med anamorfoser redan under 1400-talet, men det var framförallt under 1600- och 1700-talet som förmöget folk roade sig med anamorfa bilder. Då beställdes sådana som ren underhållning.

– På den tiden bad man en konstnär att utföra en fascinerande, märklig anamorfos, som vid första anblick bara såg ut som ett märkligt virrvarr av linjer eller som en totalt tokig, snedvriden målning, men … när man placerade en blankpolerad silvercylinder på själva bilden – voilà! – då framstod bilden tydligt, i all sin prakt, i den silverblanka spegelbilden. Gissa om de undrande, de skeptiska gästerna häpnade och tappade hakan! Det var ju rena, rama trolleriet. Fast jag kände mig tvungen att göra en liten ändring. Nuförtiden kan man ju knappast förvänta sig att bokens läsare råkar ha en plankputsad silvercylinder som bara ligger och skräpar någonstans. Inte heller en annan cylindrisk spegel, som de enkelt kan plocka fram … bara för att de ska begripa vad jag har ritat för något. Så jag utgick ifrån en matsked istället. En blank matsked har de flesta liggande där hemma.