Stark debut om rotlöshet

Jag klyver deras trio som en pil.
Filip, pappan och mamman åt varsitt håll.
Kvar står jag i mitten.
Homewrecker.

Marys liv befinner sig mittemellan det mesta. Hon har slutat skolan men har inget jobb, hennes egen familj är i skärvor och hon bor hemma hos sin kille Filip och hans föräldrar. Där finns pappan som gör falukorv i ugn, mamman som har slutat gå till jobbet och Filip som gillar att göra saker i vildmarken, som ska göra lumpen och som verkligen älskar Mary.

Marys pappa har en ny familj. Och Marys mamma och lillebror Ebi, han som Mary alldeles nyss drog runt i en lära-gå-bil och visade saker, bor nu i en ny lägenhet där deras gamla soffa står inklämd. Om man sätter händerna som skärmar runt ögonen och fokuserar på en liten bit skulle allting kunna vara som det ska.

– Mary känner att hon är i något slags vakuum, säger Tamara Mivelli. När hon blickar framåt är det bara blankt och jag tror att det skrämmer henne.

Jag klyver er itu är Tamara Mivellis debutroman och en berättelse om att försöka hitta sin plats, fastän något hela tiden är i vägen. Om vardagsrasism, familjer i upplösning och att stå och stampa när alla andra rör på sig.

– Allt i boken är påhittat, men allt är på något vis sant också. Det premieras att lyckas sudda ut de delar av en själv som skaver mot omgivningen. Att skämmas över sina föräldrars brytning och att söka sig bort från sitt ursprung. Det gjorde ont att upptäcka att jag hade gjort de sakerna. Ändrat och försökt dölja.

Även romanens huvudperson Mary har gjort detsamma – förträngt, skämts, och anpassat sig – tills hon inte har något att falla tillbaka på.

– Hon har inget kulturellt arv, inget annat språk eller traditioner. Familjen har ansträngt sig så hårt för att sudda ut ursprunget, ändå räcker det inte.

Samtidigt är Jag klyver er itu en försiktigt hoppfull roman.

– Jag vill visa att första frigörelseförsöket kanske inte blir rätt, men kan vara viktigt ändå.

Tamara Mivelli sökte till Biskops Arnös författarutbildning med ”100 blad som inte satt ihop”. Var det ens en bok? Men med hjälp av sin handledare Sara Villius, kurskamraterna och en lång rad andra mejslades tonen och karaktärerna fram.

– Det har varit säkert 50 personer som läst olika delar av texten och det har betytt otroligt mycket för processen. De ska alla ha stort tack.