Ilon Wikland fyller 90 år och firas med ny biografi

Ilon Wikland är mest känd som illustratör av många av Astrid Lindgrens älskade böcker, och hon har även skrivit och illustrerat flera egna böcker. 

I biografin Ilon Wikland. Ett konstnärsliv berättas om Ilon Wiklands långa och innehållsrika liv, i Estland och Sverige. Den 22 september 1944, samma dag som Röda armén erövrar Tallinn, lämnar den fjortonåriga Ilon Wikland det gula huset i Haapsalu, för att fly med en tvåmastad segelbåt till Sverige. Och ett nytt liv börjar. Boken rymmer många starka och intressanta berättelser, allt från uppväxten i Estland till nutid. Den är rikt illustrerad med Ilons egna bilder och många fotografier. Författare är Ilons vän Enno Tammer.

Utdrag ur kapitlet Astridbilder:

ETT AVGÖRANDE MÖTE

»Mötet med Astrid Lindgren blev avgörande i mitt liv«, har Ilon sagt minst tio gånger.

Ilons och Astrids samarbete och umgänge är ett tema som man inte kan förbigå. Det tas upp i de flesta artiklar som skrivits om Ilon. Och på många språk. Vid de flesta möten som Ilon har med sina läsare och vid boksigneringar talar man också om Astrid Lindgren.

Ilon har blivit så förknippad med Astrid att man vid boksigneringarna också tror att Ilon illustrerat alla Astrid Lindgrens böcker. Vilket hon inte har. Mer än en gång när jag fått ordna signeringsköerna har jag måst säga till de väntande att inte be att få Ilons autograf i böckerna om Pippi Långstrump. Ilon har inte ritat Pippi.

Av Astrid Lindgrens mest kända bokhjältar och böcker har Ilon till exempel inte illustrerat serien om Kalle Blomkvist, vars första del kom ut 1946, flera år innan Ilon och Astrid började samarbeta. Ilon har inte heller illustrerat Rasmus på luffen, Rasmus, Pontus och Toker eller böckerna om Emil i Lönneberga.

Vem Astrid Lindgren (1907–2002) var behöver jag inte berätta om här, utan låt oss gå tillbaka i tiden till 1953 då det inträffade två minnesvärda och viktiga händelser i Ilons liv.

Vi börjar med att Ilon födde sin första dotter och stannade hemma med barnet. Maken, marinofficeren Stig, sändes iväg till havs för en längre tid i tjänsten.

Så Ilon är ensam hemma med sin lilla dotter. Hon har inget arbete och har ont om pengar. Men Ilon har sina teckningar och en stark vilja. En vacker dag plockar hon ihop några teckningar i en mapp, lägger dottern i barnvagnen och beger sig till förlaget Rabén & Sjögren. Rabén & Sjögren hade grundats 1941 och börjat verksamheten året därpå. Förlaget specialiserade sig på barn- och ungdomslitteratur. Från 1949 låg Rabén & Sjögren på Tegnérgatan 28 i Stockholm.

Astrid Lindgren började arbeta på förlaget 1946. Hon var anställd som redaktör och var under många år ansvarig för barnlitteraturen. Hon fortsatte som redaktör på halvtid ända till pensionen 1970. Även sedan hon blivit världsberömd.

Ilon visste vart hon skulle gå. Hon kände till både förlaget och adressen Tegnérgatan 28. Och hon visste vem hon skulle gå till. En gammal kurskamrat till Ilon från bokformgivar- och reklamskolan arbetade numera på Rabén & Sjögren. Med henne hade Ilon rådgjort. Vem skulle hon kunna visa sina bilder för? Vännen visste att Ilon kunde rita och hade gett henne rådet att komma till förlaget och besöka Astrid Lindgren.

Så träffades den 23-åriga Ilon och den 45-åriga Astrid, som vid det laget redan publicerat flera böcker. Det blev ett livsavgörande och omvälvande möte.

ILON: »När jag blev kvar ensam hemma med min dotter så såg jag att vi verkligen hade ont om pengar och att jag behövde ett arbete. Jag behövde företa mig något och så tog jag min lilla dotter i vagnen och teckningarna i handen och gick till förlaget där Astrid Lindgren arbetade som barnboksredaktör.

Det var första gången jag träffade henne personligen, men jag visste förstås att hon skrivit böckerna om Pippi Långstrump. Astrid var berömd redan då, men naturligtvis inte lika berömd som hon blev några år senare. 

Men jag har aldrig varit rädd för höga damer och herrar. Astrid var vänlig och trevlig och det var lätt för mig att prata med henne.

Jag visade mina teckningar för Astrid. Jag tror att det också fanns bilder som jag gjort baserade på sagor. Jag frågade om förlaget hade något jobb för mig. Vad som helst bara jag fick rita.

Astrid tittade på mina arbeten och gav mig ett avsnitt ur manuskriptet till Mio, min Mio att ta med hem. Jag skulle läsa det och tänka igenom hur det kunde illustreras. Manuset var inte riktigt färdigt men tillräckligt klart för att jag skulle få idéer om bilderna.

Hemma läste jag och började rita. Snart var jag tillbaka hos Astrid på förlaget och visade henne mina bilder. Astrid såg, blev nöjd och bestämde sig genast. Så gick det till när jag fick det jobbet.

Vid den tiden var Ingrid Vang Nyman, som ritat Pippi-böckerna åt Astrid, mycket sjuk. Om hon inte varit sjuk skulle hon antagligen ha gjort även Mio, min Mio.

Så jag råkade gå upp på redaktionen precis när Astrid behövde någon som kunde illustrera hennes nya bok. Jag var på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Kanske hade någon högre makt sett hur många svåra saker som hänt mig och bestämt att det var dags att det också hände mig något bra.

Tur måste man ha i livet. Men jag är inte den som bara väntar på att lyckan ska falla i mitt knä. Jag har aldrig varit någon självömkande flicka som sitter hemma och gråter och frågar sig var min lycka finns. Jag gör saker, jag företar mig något. För att uppnå lycka måste man våga agera, anstränga sig.

Ja, ibland har jag själv också förvånats och undrat över att Astrid såg på mina teckningar och genast godkände dem. Troligen kunde jag rita redan då och jobbet hon gav mig kom sig inte bara av tur.«