Inkännande och hoppfullt om att känna sig bortvald

På allas krokar hänger en tjusig inbjudan till Kittys kalas. Alla blir glada. Alla ska gå. Allt det roliga börjar på lördag klockan två. Men på Allis krok finns ingen inbjudan. Den kanske har trillat ner på golvet, eller glidit in i stöveln? Men nej. Det har den inte, för den finns inte ens.

Allis dras som en magnet till kalashuset på lördagen. Det lyser och kryllar av glitter och glam. Där inne äter de tårta säkert och Allis känner hur tårtan hon inte äter gör ont i magen. Men av en ”gamlis” utanför får Allis höra att många som inte får vara med gör storverk under tiden. Och det är precis vad Allis gör: hon bygger en koja. När kalaset är slut är kojan klar. Alla rusar fram och vill vara med. Sist kommer födelsedagsbarnet, trevande. Ska Allis låta henne vara med?

– Jag ville ta reda på och berätta om vad man gör under den där jobbiga tiden, ensam med sig själv, när alla andra har roligt och man inte får vara med, säger Eva Staaf. Hur ska man överhudtaget ens stå ut?! Vilka känslor går man igenom? Ledsenheten, ensamheten, svärtan och ilskan.
Men det som också fascinerar mig är, att när livet känns som en jobbig smet, det är då kreativiteten kan komma! Av ett virrvarr av tankar, spretiga dunkande känslor och ibland ren jäkla arghet, kan böcker skrivas, kojor byggas och hjärtan börja blomma!
Som läsare följer vi med i Allis alla känslosvängningar och växer med henne. När berättelsen är slut är vi ett med Allis och hennes erfarenhet är vår.

Vad kan vi göra när vi känner oss bortvalda?

– Att möta andra människor, oavsett kön och ålder, vidgar och öppnar upp ens egna tankar och ger perspektiv på sig själv och sin omgivning. Att våga berätta och dela sitt problem, gör att andra också vågar berätta. Det finns inte en kotte som inte har upplevt orättvisa och ledsenhet. Att höra om andras situationer kan göra att man vill hjälpa den personen och stå upp för någon annan. Och då blir man ju glad i sig själv!

Berätta lite om samarbetet med Clara Dackenberg!

Åh! Jag tycker så mycket om Claras känslighet i hennes bilder. Det är så spännande att se hur hon associerat till berättelsen och vad hon låter pennan och penslarna berätta utöver och tillsammans med orden. Claras fantasi färgar av sig på bästa sätt!