En efterlängtad bilderboksdebut!

Los nya halsduk kliar. Lo vill INTE ha den! Men mamma säger MÅSTE. De är osams hela vägen hem till morfar. Morfar har en soffa som man kan gömma sig bakom och en sax som är extra bra att klippa halsdukar med. Sen måste morfar laga länge. Men då händer något, när morfar lagat klart så har halsduken plötsligt förvandlats till Lenny, morfars magiska vän. Han kan vara bandage på morfars onda knä, en hängmatta till morfars bok, och om morfar haft en katt kunde Lenny ha varit ett koppel.

Stina Stoor debuterade med den uppmärksammade och prisbelönta Bli som folk 2015. Vi är många som längtat efter hennes återkomst. Halsduken är hennes första barnbok, det är en hyllning till leken och fantasin, men det är också en varm och öm skildring av relationen mellan en morfar och hans barnbarn.

Själv har hon begränsade erfarenheter av mor- och farfäder.

– Jag fick veta att jag hade en morfar samma dag som han dog och blev snuvad på hela relationen. Min farfar dog när jag var en vecka gammal. Min egen pappa flyttade till demensboende när jag fick barn och i samma veva dog mina barns farfar i en skoterolycka, så detta är mer som en fantasi för mina barn och mig. Hur det hade kunnat vara, säger Stina Stoor.

Men den är också en berättelse om kliande klädesplagg (alla barn känner nog igen sig) och avundets makt (alla barn känner nog igen sig här också). För när morfar börjar leka med den förhatliga halsduken blir den plötsligt intressant, något man verkligen vill ha.

– Bokens morfar är retsam, busig, listig och snäll. Berättelsen beskriver också en paus i verkligheten när saker får bli bra en liten stund, säger Stina Stoor.

Trots att författaren har en bakgrund som konstnär bad hon att boken skulle illustreras av någon annan: Johanna Häger.

– Jag vill ha frid i mitt liv och det är lättare att ha tillit till Johanna än till mig själv när det gäller att göra illustrationerna. Jag såg en bild hon hade gjort av en byrå och tänkte att hennes manér passar till min småknasiga bok, där ett plagg ska ha en egen personlighet.

Viktigt för båda var att boken ska vara detaljrik, men att det ska vara upp till läsaren att avgöra om huvudpersonen Lo är en pojke eller flicka.

– Stina beskriver relationen mellan en morfar och ett barnbarn på ett väldigt färgstarkt sätt men lämnar den fysiska världen öppen för mig som illustratör att ge färg och form. Det gav mig möjlighet att göra ett djupdyk i den kreativa processen som jag älskar. Jag har alltid tyckt att det är så fascinerande att se något växa fram från ett vitt papper, säger Johanna Häger.

En av utmaningarna i arbetet var att ge fast form åt en karaktär som egentligen bara är möjlig i ett barns fantasi, menar hon.

–  Några bitar av garn kan för ett barn vara och göra oändligt mycket och den inlevelseförmågan ville jag hedra. 

Halsduken är också Johanna Hägers debut som bilderboksillustratör.  

– I min bildvärld får det gärna vara lite vackrare än i verkligheten. Barnkinderna ännu lite rosigare och sommarkvällsljuset ännu lite varmare. Jag vill fånga och upphöja de där små sakerna som får det att kittla till i magen av kärlek och livsglädje. Så som hur vackert en stickad kofta kan falla över en stolsrygg och sila ljuset genom maskorna. När jag ritar strösslar jag gärna med detaljer och fördjupar mig i olika materials egenskaper och ljusets påverkan på dessa – men strävar ändå aldrig efter fotorealism, säger Johanna Häger och tillägger:

– Det råkade falla sig så att min son föddes samma dag som jag skulle starta arbeta med boken. Det blev helt enkelt en tid präglad av trasiga halsdukar och väldigt, väldigt små strumpor.