Lisen Adbåge skriver bilderbok som ger kalla kårar

En familj hittar sin drömtomt. Ett ruckel som står i vägen rivs och några gamla tallar sågas ner. Det är av dessa furor de ska bygga sitt nya hus. Här ska de leva, här ska de bo! Men det är nåt konstigt med träden, de stretar emot. Kådan rinner och virket gnäller. Det är som att träden vore vid liv, alltså som av kött och blod ...

Märkliga saker börjar hända. En morgon är det barr i hela huset, och börjar familjen inte må lite konstigt? Varför blir yngsta sonen törstig om fötterna?

Furan är en riktig rysare för barn och vuxna. En krypande, suggestiv och vacker bok om naturen och människorna i den. Det började med ett förslag om att Lisen Adbåge skulle göra en läskig bilderbok.

– Då tänkte jag att ’Nej, någon rysare har jag inte i mig ...’. Men sedan kunde jag inte släppa tanken på vad jag faktiskt skulle tycka var rysligt att skriva om ifall jag nu ens skulle försöka. Och då slog det mig en dag, när jag tittade ut mot skogen här hemma, att i skogen är jag trygg – det är alltså där som något rysligt skulle hända, säger författaren och fortsätter:

– Jag brukar nämligen, när jag är ute i skogen, tänka på att träden lever, att de har stått här i så många år som en hemlighetsfull och trogen publik, eller som några slags vittnen. Tänk då om de en dag skulle hosta till, eller röra sig ...

Furan är en kuslig historia, inte om döden egentligen utan tvärtom – om att allting lever.

– Det tål att tänkas på, att det är liv som vi har omkring oss överallt i naturen. Och att det är något vi ska vara rädda om, snarare än för.

Bildmässigt är det en dov och lite smutsig palett i Furan, det är mycket bark och furu. Bara familjens kläder får lysa med sin mänsklighet.

– Jag brukar vanligtvis arbeta med ett mer färgstarkt uttryck, men så har jag inte jobbat med någon rysare innan, så Furan var tvungen att sticka ut även i bilderna, säger Lisen Adbåge.