När kommer bebisen?

Här är vi och här är alla klockor vi tittat på när vi väntat på dig. Kommer du imorgon? Nej, säger du. För du har fullt upp med att bli klar. Med allt du måste bli klar med. Händer, ben, näsa, ögonbryn.

Tre storasyskon väntar och väntar. Magen blir allt större, men när kommer deras nya syskon egentligen? De är ju färdiga med allt de hade att göra. De har gått ut, letat efter en bebishållplats och kommit hem, sett alla TV-program, sopat golvet, och ätit mellis. De är redo. Och så plötsligt en dag, när de väntat och väntat så är äntligen bebisen också det!

– Tid kan vara ett svårt begrepp för barn. Därför tänkte jag att ett försök till att förklara tiden kunde vara att visa hur mycket man hann medan man väntade. Hur många mackor man hann äta. Hur många hundar man hann klappa. Ett annat sätt att mäta tid, helt enkelt, säger Klara Persson.

Kom hit då! är en kärleksfull och varm berättelse om stark längtan efter ett barn som är på väg. Boken utgör ett nytt spännande samarbete mellan de hyllade bilderbokskonstnärerna Klara Persson och Marika Maijala – som båda är lika entusiastiska över projektet.

– Jag hoppades på att Marika skulle vilja illustrera min text. Och hon tackade ja! Jag hade försökt skriva text som liksom pekade på bilderna och sa: Titta på den här bilden! Och titta på den här! Jag ville öppna upp för Marika att teckna hur hon ville. Marikas bildvärld och färgkänsla är helt enastående. Så mitt mål var helt enkelt att försöka göra det möjligt för henne att skapa utifrån sig själv, säger Klara Persson.

– Jag har varit ett så stort fan av Klaras berättelser och illustrationer i åratal, så det kändes otroligt att hon ville att jag skulle illustrera hennes berättelse. Jag älskade Klaras text från början. Hon kan verkligen skriva en bra bilderbok: det finns utrymme för bilder att andas. Ändå fungerar den perfekt av sig själv också, som en dikt, säger Marika Maijala och fortsätter:

– Samtidigt som Kom hit då! skildrar denna väntan, lyckas den beskriva ett helt liv i en familj. ”Vardagens poesi” kallar jag det. Det var det jag också letade efter på bilderna. Jag ville inte göra dem för dramatiska, snarare illustrera upprepningen av småsaker som våra liv består av: Smörgåsar, soppåsar, små hundar och busshållplatser.