Du kommer alltid ha Paris

Alma och Hedvig har tagit studenten och ger sig ut på tågluff genom Europa. Eller "bildningsresa" som Hedvig kallar det. Hon har gjort en detaljerad resplan som innehåller alltifrån kreddiga konstnärsklubbar till vandringar i gamla författares fotspår. Alma längtar mest till havet. Hon fascineras av de människor de möter som lever mer spontant. Ludde och Smilla, som surfar och dj:ar. Och Tommy, som reser dit vinden för honom.

När Hedvig föreslår att de ska testa vara med andra, uppstår en spricka i relationen. Alma blir ställd och utan att förstå hur det går till blir resan - som skulle föra dem närmare varandra - en källa till tvivel och det som lockar fram deras olikheter. Ska deras kärlek överleva sommaren? Och är det vad Alma egentligen vill?

Du kommer alltid ha Paris skildrar en både lustfylld och uppslitande resa och relation. Det är den tredje och sista boken om Alma, en fristående fortsättning på Sommarplåga och På andra sidan bron.

Joppe är död. Men han lever ändå. Som befann han sig någonstans mittemellan. Tiden står stilla här i rummet. Joppe håller min hand och sover tungt. Utanför fönstren sveper vinden med sig den första klara höstluften. Några löv på träden har gulnat. Här inne vilar solen mot kala vita väggar, klockan rör sig sakta framåt. Trots att allting har stannat upp. En bubbla har sänkt sig över livet. Ingenting blir längre som förr.

Joppe ligger på sjukhus efter att ha försökt hoppa från Älvsborgsbron. Och trots att det är Alma som ringt ambulansen som räddat hans liv, kan hon inte sluta gräma sig. Hur kan hon inte ha förstått att hennes bästa vän mått så dåligt? Och hur ska hon kunna låta bli att oroa sig för att det ska hända igen? Det är tungt att gå vidare och svårt att prata om det som hänt, särskilt med de människor som tidigare har stått Alma som närmast: Joppe själv, pappa och flickvännen Hedvig. Undan för undan raseras den omvärld som hon tidigare har förlitat sig på. Men i de svartaste djup finns också ljusglimtar. Främlingen Jim som bjuder på kaffe, klasskompisen Siri som säger som det är, och skrivandet, som hjälper Alma att bättre förstå sig själv.

På andra sidan bron är den fristående fortsättningen på Sommarplåga. En stark och rörande berättelse om svek, rädsla, kärlek och vänskap.

Jag sjunger Den blomstertid nu kommer och blickar upp mot kyrkans höga tak där välvda bågar klättrar mot himlen. Jag sneglar på Hedvig där hon står en bänkrad bort och sjunger med låg mörk röst. Mina tankar vandrar till sommarens smultron som väntar runt hörnet. Till solvarma stenar, långa kalla bad och kvällar ljumma som honung. Inom mig sprakar en gnista som ännu inte bär något namn. En hemlighet som ingen annan än jag vet något om.

Skejtaren Alma ska tillsammans med sin pappa tillbringa sommaren på deras lantställe på västkusten. Hon räknar ner dagarna tills de kommer dit, tills hon äntligen får träffa Mira igen. Mira, som varit hennes bästa vän sedan de var små och som Alma är hemligt förälskad i.
För det är den här sommaren allting ska hända, nu eller aldrig.

Men Mira har med sig Hampus och ingenting blir som det var tänkt, istället utvecklar sig ett omöjligt triangeldrama där alla strävar åt olika håll. Alma kommer på sig själv med att sakna Hedvig som är kvar i stan med sin poesi och sina två katter, Hedvig som hon egentligen inte känner så bra, men som hon inte kan sluta tänka på.

Med ett vackert och poetiskt språk skriver Hanna Jedvik inkännande och klart om förälskelse och förväntningar, om besvikelse och svärta, och om relationer som förändras och aldrig blir desamma.

"En fin berättelse om en vänskap som är långt ifrån kravlös."
BTJ om Kurt Cobain finns inte mer

"Det finns en känslomässig laddning i vartenda ord som gör texten djupt engagerande."
Malin Lindroth, GP, om Kurt Cobain finns inte mer

Du har svart T-shirt, silverringar i örat, bortskavt grönt nagellack. Hej! säger jag lågt men får inget svar. Omsluten av det ljudlösa kladdar jag i kollegieblocket.
Skriver THE CURE
Skriver SISTERS OF MERCY
Skriver BOYS DON T CRY
När lektionen är slut reser jag mig långsamt.
"Pornography" är Cures bästa album, säger du då.
Nej, "Disintegration", säger jag. Efter den dagen är det vi och världen blir en annan.

Det är 1992. Första skoldagen på gymnasiet och Lovis och Alex hittar varandra så som man bara gör när någon totalt förstår en för första gången. Båda älskar musik och de skapar sitt eget universum dit ingen annan släpps in. De bakar scones, pratar musik, fikar, hänger, pratar ännu mer musik och om hur världen borde vara.

Lovis startar ett band och Alex hjälper henne. De vill sparka in dörren till etablissemanget. Alex är så vacker att Lovis nästan dör. Hon nästan imploderar av kärlek-vänskap-kärlek-förtvivlan. Alex älskar Lovis också, men som vän. Han dras till killar. Men hur nära de än kommer varandra är det en del av Alex som förblir en gåta. Han är en magnet, han drar folk till sig, men han är också väldigt destruktiv. Till slut blir det ohanterbart. Vad gör man när den man älskar mest bara glider iväg i nedstämdhet och inte går att nå?

Oförställt och gripande gestaltar Hanna Jedvik den starkaste, finaste vänskapskärleken och det motsägelsefulla i att hur nära man än kommer varandra finns det alltid en värld dit man inte har tillträde. Liksom i debutromanen Snart är jag borta spelar musiken en stor roll. The Cure, Thåström, Bowie, Morrissey flimrar förbi. Nittiotalsikonen Kurt Cobain och hans framtida öde går som en röd tråd genom berättelsen.

Om att längta bort, att längta efter att vara någon annan, om kärlek, om snygga killar och såriga tjejer, om saker som känns, om saker som går sönder. Hanna Jedviks debut kryper under huden.

Maja bankar huvudet i väggen och drömmer om kärlek. Hon kan tänka sig en kille som Håkan Hellström. Alla tror hon är stark, det är ingen som ser det där som skaver på insidan. Hon vill att saker ska kännas. Maja har svar på tal, är klok och kontrollerad, det säger hennes kompis Lina i alla fall. Maja skulle aldrig ha följt med fyra killar på efterfest, som Lina gjorde. Lina som önskar att hon kunde skylla det som hände på någon annan än sig själv.

Maja och Lina är som natt och dag, fastän de är så lika. Medan Maja alltid gör sitt bästa för att hålla skenet uppe, aldrig gråta, bli arg eller skrika, gör Lina vad som faller henne in. Maja är ett fladdrande kärleksvrak och Lina verkar aldrig ens bli kär, hon vågar inte ens lita på någon, för allt man får är skit. Maja längtar till storstan, Göteborg, och Lina orkar knappt leva med sig själv. De är varandras allra närmaste vänner, men det finns alltid hemligheter som man inte kan berätta för någon enda.

Hanna Jedvik debuterar med en övertygande och trovärdig roman om vänskap, kärlek, lojalitet, och om hur lätt saker kan gå sönder. Tempot är högt, texten har ett bra driv och går direkt under huden. Är du femton-sexton kommer igenkänningen vara skyhög.