Debutantporträtt: Arianna Bommarco

Jag hade övergivit försöken att skriva. Men en rad händelser gjorde att jag trots allt öppnade ett nytt dokument i datorn. Pandemi, en krossad handled (höger på en högerhänt), överbliven tid.

Jag red under hela min uppväxt. Att tillvaron på ridskolan varit tuff förstod jag först i efterhand. Konkurrensen – om de populära hästarna, om ridlärarens uppmärksamhet, om vilken häst man skulle få tävla med – var stenhård. Man tvingades upp i sadeln även om man var livrädd. Det är inte mycket från ridskolan, med dess hemmasnickrade regler och hierarkier, jag minns med värme. Stallet gav inte mig vänner för livet. Mina föräldrar var ointresserade, jag var nog ingen talang, det fanns inga pengar.

Trots detta återvände jag varje dag till stallet. I alla väder, oavsett vilken kris jag gick igenom i ridningen eller med de andra tjejerna. När jag inte red läste jag hästböcker; Svarta hingsten var den som gjorde störst intryck. Hästarnas dragningskraft överträffade allt. Jag har läst någonstans att vissa människors kärlek till hästar är genetisk.

En omtänksam och kunnig familj som behövde hjälp med sina tävlingshästar tog sig an mig och jag lämnade ridskolan. Ansvaret var stort för en tonåring men jag upplevde en ändlös frihet när jag red och tränade hästarna på den skånska slätten. En upplevelse av full acceptans, av mig själv och av omgivningen, i en tyst överenskommelse med hästen. Varje dag efter skolan, alla lov (förutom familjens obligatoriska sommarresa söderut), tillbringade jag i det lilla stallet på en gård utanför min hemstad. På helgen åkte jag med på tävling. Så höll det på under några år.

En dag när jag stod och mockade, såg jag för ett ögonblick min tillvaro med nykter blick. Det gick upp för mig att jag inte hade några vänner, att jag aldrig var ute och festade och att mina betyg låg under vad självrespekten krävde. Men kanske det mest svårlösta: hästlivet, det jag hade satt först och höll högst, var lånat. Jag hade inte ens vågat drömma om en egen häst. Jag slutade tvärt att rida. Mitt livs mest korkade beslut.

Åren gick. Jag utbildade mig, fick familj, la mycket tid på misslyckade skrivprojekt. Till slut gav jag upp. Pandemin kom och isoleringen i storstan blev kvävande. Som många andra letade jag efter utvägar. Stallens dörrar stod öppna och en föredetting som jag togs emot av unga, kunniga, hästälskande kvinnor. De gav mig förtroendet att rida deras smågalna hästar. För det är jag evigt tacksam. När jag satt upp efter många år var det som om hjärtat slog i rätt takt igen. Men resonansen av det där korkade beslutet att sluta rida var ändå svår att skaka av sig.

Det vore tramsigt att lägga sig på terapisoffan för en hobby som inte blev något. Istället öppnade jag det där dokumentet i datorn när jag fått ridförbud efter den krossade handleden. Det blev en berättelse ur barnets perspektiv. Ett barn som var modigare och vågade drömma större än jag. Därför blev det en hästbok, som jag hoppas ska slukas på samma sätt som jag själv gjorde. Och allt kom tillbaka till mig som en boomerang – hästarna, berättelsen – och en av skrivandets många cirklar slöts.