Gripande om ett tonårsliv i våldets skugga

Hishem har bott hela sitt liv i Solberga, ett utsatt område i utkanten av Stockholm. Men det är hans ort och han älskar den även om våldet smyger sig på och skjutningarna blir allt fler. Här finns pundarna på torget och de täckjacksklädda killarna i gänget – men Hishem och hans kompisar Fidel och Alieu är inte en del av det där. De har ambitioner, bra familjer och drömmer om en annan framtid. De hänger på grillen, åker och badar, väntar spänt på antagningsbeskeden från gymnasiet.

För Zubeir, lillebror till en av deras vänner, är det annorlunda. Han är bara tolv år men drar runt på sin elsparkcykel sent på kvällarna. Snackar om para, försöker pracka på dem importerade vejps och har sedelbuntar i fickorna. Hishem och de andra har lovat att hålla koll på honom medan storebrorsan sitter på HVB-hem. Men hur räddar man någon som inte vill bli räddad?

Lillebror är en stark roman om att växa upp mitt i gängvåldet utan att själv vara en del av det. Om vänskap och kärlek och om de som är oskyldiga men ändå drabbas när katastrofen närmar sig. Den är skriven av Alex Khourie, författare till uppmärksammade och kritikerrosade Bror, som bland annat nominerats både till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris, Slangbellan och Adlibrispriset.

– Bror skildrade ungdomar i grov kriminalitet. När jag skulle skriva en andra bok ville jag inte göra en uppföljare om samma gäng, utan skildra vanliga människor som lever i skuggan av våldet. Man läser ofta om föräldrars kamp för sina kriminella barn, men när ett barn dödas så drabbas en hel kompiskrets. Unga som förändras för alltid. Jag ville berätta om en bra kille som lever under tuffa förhållanden, säger Alex Khourie, som skriver böckerna under pseudonym.

Varför har du valt att skriva under pseudonym?

– Jag är socionom och arbetar med unga i kriminalitet. Det är ett yrke som jag brinner för – och vill fortsätta med. Jag vill inte att de unga jag jobbar med ska tro att jag utnyttjar förtroliga samtal som stoff till romaner. Eller att människor i kriminella nätverk tror att jag har skrivit om dem. Om böckerna – helt felaktigt – börjar läsas som nyckelromaner och människor börjar gissa vilka som är verklighetens Hishem, Zubeir och Habib så kan det försätta både mig och unga jag jobbar med i fara. Det finns ingen ”riktig Zubeir” och jag vill inte att böckerna ska sätta igång farlig ryktesspridning.

Hur kom du som socionom in på författandet?

– Att jag började skriva romaner var lite av en slump. Det började som mobilanteckningar efter möten med olika ungdomar. Jag blev fascinerad av deras språk, av sättet de uttryckte sig på. Så under en tunnelbanefärd hem började jag skriva en monolog ur en ung förortskilles perspektiv. Monologen växte och blev slutligen en bok. En extra sporre var att jag hade läst flera förortsskildringar som inte känts så äkta. Jag vill bidra med andra perspektiv, som förhoppningsvis ligger närmare verkligheten.

Hur verklighetsbaserade är dina romaner?

– Lillebrors händelseförlopp har jag sett ske på nära håll, många gånger. För de som har de här erfarenheterna kommer boken att kännas väldigt nära verkligheten. Däremot är alla detaljer utbytta och karaktärerna är fiktiva. De är ett hopkok av personer jag har iakttagit på håll och personer jag har kommit nära via jobbet. Framför allt har jag inspirerats av språket, hur folk pratar med varandra och hur skämten bollas fram och tillbaka.

”Lillebror” Zubeir går från att vara en överaktiv kompisgruppsmaskot till att dras in i grov kriminalitet under bara några sommarveckor. Hur ofta händer det?

– Det är supervanligt! Och det har eskalerat under de senaste åren. Tidigare var upptagandet i gäng långa processer som kunde pågå i år, nu kan det ske på några veckor. Väl inne i de kriminella kretsarna går ungdomarnas ”karriär” också snabbare. Personer som har varit helt okända för oss kan gå från småstölder till mord på bara några månader, säger Alex Khourie och tillägger:

– Just sommaren är en extra sårbar period. Skolan är stängd och den extra vuxenkontakten många barn har försvinner, så unga med olika svårigheter fångas lätt upp av gängen.

Det finns många skildringar av unga från orten som kommer från trasiga familjer, men Alex Khourie påpekar att det också finns ett stort engagemang hos många föräldrar. Samtidigt som det inte alltid räcker.

– Det var något jag ville fånga i den här boken. Hishem, Fidel och Aliou har omsorgsfulla föräldrar som gör så gott de kan. Men ibland går det fel ändå. Min erfarenhet är att grundproblemet inte nödvändigtvis är bristande föräldraskap, utan problemet är att det finns områden med en koncentration av människor med sociala svårigheter och med sämre ekonomisk standard. Mot det är man som förälder rätt hjälplös.

Vad har den offentliga debatten om gängkriminalitet missat, tycker du?

– Människorna bakom. Man läser om 15-åringar som mördar men sällan om det sociala spelet bakom. Jag saknar empati. Detta ska inte blandas ihop med sympati, man ska inte sympatisera med människor i kriminella nätverk, men man måste förstå. Jag har velat mänskliggöra både de som är aktiva och människorna runt omkring dem. Det är ett enormt misslyckande att vi har områden där 14-åringar numera lockas att tacka ja till kontraktsmord. För att vända utvecklingen måste vi förstå varför.

Vem tycker du ska läsa dina böcker?

– Jag skriver för ungdomar från alla samhällsklasser. Delvis de som aldrig kommer i kontakt med den här verkligheten, jag vill att de ska förstå vad de här kidsen på elsparkscyklar som säljer hasch till medelklassens hemmafester har för umbäranden bortanför det flyktiga mötet. Böckerna är också för alla som lever det här livet. Jag vill att de ska känna att Bror och Lillebror handlar om dem.

Samtidigt hoppas Alex Khourie att hans böcker ska nå vuxna; föräldrar, lärare och fritidsledare.

– I den bästa av världar kan vuxna läsa och förstå vilken värld våra barn lever i – kanske kan de också lära sig att känna igen varningssignalerna. Det finns en hel arsenal av varningssignaler kring lillebror Zubeir, men som omgivningen ser först när det är för sent. Det låter klyschigt, men jag vill att boken ska läsas av de politiker som fattar beslut om – säg – hårdare straff. Vilka erfarenheter ska man bemöta när man frihetsberövar unga? På sikt ska de komma ut och bli en del av samhället igen.