I ateljén med: Lena Anderson

Så här ser det ut i min ateljé:

En riktig ”ateljé” har jag aldrig haft, men många fina arbetslokaler.

Den arbetslokal som jag haft sedan 1993, och fortfarande har, ligger på Nytorgsgatan med utsikt över Stockholms inlopp. Där är jag sällan nuförtiden men min dotter och arbetspartner Nicolina sitter i mitt gamla rum och arbetar med vårt företag L&L Bildibok AB.

Numera är min ”ateljé” i soffhörnet här hemma i Äppelviken, där har jag har mina block och pennor, och så har jag lagt på ett vitt tyg för det blir så skitigt.

Jag har ett arbetsbord i ett av rummen på övervåningen. Där sitter jag om jag ska jobba på riktigt eller när jag syr. Det viktiga är bordet, eller borden. Man får städa undan allt onödigt innan man kan arbeta. Jag tycker om små rum med vackert ljus. Det ska vara litet med ryggen fri och där ingen står över axeln och tittar.

Det här tecknar jag just nu:

Det jag tycker är roligt nu är att titta på ansikten i tidningen. Jag gör porträtt med DN i knät och ett block på magen och så ritar jag med kol och blyerts. Jag tecknar människor, kända och okända, som har roliga eller spännande uttryck. Det kan vara en helfigur också, någon tokig gubbe. Det är härligt att få rita vad som helst, när som helst och helt kravlöst. I arbetsrummet är det på riktigt och då blir det genast krav. Jag tycker absolut bäst om att rita på morgonen, aldrig på kvällen.

Det här kan jag inte arbeta utan:

Blyerts och kolpennor, papper, min akvarellåda och min ”färgtrasa”, som jag torkar penslarna på.

När Nicolina var liten brukade jag ta hennes avlagda bomullslinnen som ”färgtrasa”, sen fick  jag ”ärva” mina barnbarns urvuxna linnen. De blir som en egen akvarell av alla färger. Och vi får inte glömma ljuset, ljuset från rätt håll! Något annat behöver jag inte – jo en papperskorg förstås att kasta allt misslyckat i, en stor med handtag!

Det här inspirerar mig:

Numera är det ansikten. Tidigare var det kanske allt som växer och gror.

Vilken är din favoritblomma:

Vallmo, absolut. Kanske inte den röda kornvallmon som växer fritt på åkern utan mer den orientaliska som jag brukar köpa i blomaffären. De är som den finaste siden, så genomskinliga, som dansöser tycker jag. Jag älskar de krumma stjälkarna med alla sina ”piggar”.

Prästkragar har jag aldrig ritat och vill helst inte.

Ett roligt minne från ateljén:

Under en period ringde min mamma hela tiden till jobbet, flera gånger om dan. När man sitter och målar kan man inte lyfta penseln och svara, då blir allt förstört. När hon ringde för tredje gången samma dag, svarade jag så argt: HALLÅ! Då svarade en vän röst som undrade om hon störde mig i arbetet. Det visade sig att det var en journalist som ville berätta att jag fått ett pris, Heffaklumpen år 2000.

Det fick mig att börja teckna:

Jag har alltid ritat – ända sen jag var liten och hälsade på hos min mormor Signe på 40-talet. Hon hade inget papper, men hon hade vita papperspåsar som hon sparat från bageriet. Mormor klippte upp påsarna längs sidorna så den sträva sidan kom fram och så slätade hon ut dem så jag kunde rita och måla på dem.

Mormor tecknade inte, hon lagade mat och strök.

Morfar var reklamchef på varuhuset PUB. Jag tror jag fått mycket av mitt intresse för bild och att teckna från morfar.

När jag började skolan fick jag boken ”Vill du läsa?” med Elsa Beskows teckningar: MOR, MOROT, ROS, ORM. Jag hade aldrig sett något så vackert som den boken. Den präglade mig för livet. I skolan såg min teckningslärare, Keh Haber, mig och han uppmuntrade mig att gå Konstfacks 3-åriga aftonskola. Utan honom hade jag kanske blivit sjuksyster ...

Hur föddes Linnea, Maja och Stina?

Linnea: Min kompis Christina Björk var redaktör för ”Barnens Nyheter” i Dagens Nyheter. 1976 uppfann vi Linnea som planterade olika saker varje söndag. Christina skrev och jag ritade. Inspirationen och förebilden rent utseendemässigt till Linnea är min dotter Nicolina. Hon älskade att så frön och kärnor i krukor när hon var liten. 1978 kom ”Linnea planterar” ut. Det var första boken av tre om Linnea. Böckerna om Linnea blev min och Christinas gemensamma genombrott.

Maja: Jag fick ett manus ”Hej Natur!” från förlaget (Rabén & Sjögren) som Ulf Svedberg skrivit. Det handlade om naturen, mycket fakta, det kändes inte som om det var för barn tyckte jag. Jag tänkte att det blir roligare med ett barn som är nyfiken på naturen och vill veta mer.

Så föddes min figur Maja och boken fick titeln ”Maja tittar på naturen”. Maja blev blond med en grön basker och glasögon. Hon fick glasögon för att jag ville att hon skulle komma riktigt nära naturen. Jag har fått så många fina tackbrev genom åren från föräldrar till barn med glasögon, det tycker jag är kul! Maja tycker inte bara om naturen, hon gillar bokstäver, precis som jag. Efter första boken skrev och illustrerade jag två böcker till om Maja. ”Majas Alfabet” och ”Majas lilla gröna”.

Stina: Stina är absolut den som är mest självbiografisk på många sätt. Min kompis Maj Sjöwall hyrde en liten stuga på en klippa i skärgården. Jag var där några somrar och hälsade på. Där och då bestämde jag mig för att skriva historien om morfar och Stina. Morfar skulle bo i stugan och Stina skulle komma och hälsa på precis som jag gjorde hos Maj.

När jag var liten fick jag på sommaren bo hos min styvpappas bror Tor och hans fru Vilma på Gräskö. Jag minns så väl Tors trygga varma hand och ljudet när jag satt i snurran och vi åkte ut på havet. Stina är jag och morfar är nog längtan efter en snäll pappa och en mor/farförälder.

Lena Anderson tilldelades nyligen regeringens belöningsmedalj Illis quorum meruere labores. Medaljen är en av regeringens främsta utmärkelser och tilldelas ”personer som gjort framstående insatser för kulturella, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål.”

Illis quorum meruere labores betyder ”Åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det”. Medaljen instiftades av Gustav III 1785.

Det var en glad överraskning med medaljen och utdelningen på Rosenbad var trevlig med bubbel och sång. Medaljen har jag inte på mig dagligen, men det borde jag ha förstås. Jag fick en instruktion hur man ska bära den men jag hittar inte lappen!, skrattar Lena.