Illustrerad skräckis för modiga läsare

”Du får honom aldrig”, viskar jag. ”Det ska jag se till.”

Det står om Mantikoran i Lis uppslagsverk – människoätare, tre rader sylvassa tänder: lejonkropp, människoansikte, klor och svans. Dödligt farlig.

Beskrivningen stämmer på pricken in på pappas nya flickvän. Hon ler hela tiden och visar en otrolig mängd tänder i ett enormt gap, och hon lagar massor av maträtter som hon vet att barnen gillar. Det är som att hon göder dem …

Pappa märker ingenting, men lillebror är i fara och måste försvaras. Det är bara ett problem – för att besegra Mantikoran behöver man ett enhörningshorn.

Mantikoran kan beskrivas som en psykologisk rysare, en modern Hans och Greta som kittlar fantasin och överraskar läsaren gång på gång.

– Mantikoran handlar om barns utsatthet, så som många gamla sagor gör. Vad gör du, när det farliga finns inom hemmets fyra väggar? Men vad viktigare är: den handlar om att det onda kan övervinnas. Boken är min första utfärd in i skräckgenren, och jag överraskades av hur roligt det var att skriva skräck! Jag är själv väldigt lättskrämd och blundar bakom soffkuddarna om en film blir för skrämmande. Men att skriva fram den där krypande känslan av att något är fel, men att det kanske bara är så i huvudpersonens eget huvud, fast kanske det ändå är verklighet – det var väldigt kul! säger Maria Turtschaninoff och tillägger:

– I klassiska sagor är barn ofta utsatta för de vuxnas nycker – en elak styvmor flyttar in och familjens pappa gör inget för att skydda sina barn, eller så sänder fattiga föräldrar ut barnen i skogen för att de ska tappa bort sig, och så vidare. Men det viktiga med sagorna är att barnen klarar sig ändå, genom tur, list, magi eller sin egen godhet. Det ger en ung läsare hopp om att en svår situation går att förändra.

Bakom de spänningshöjande bilderna står den internationellt erkända illustratören Peter Bergting.

– Utmaningen i att jobba med en bok med såpass mycket bilder är att hålla kreativiteten på topp genom hela arbetet. Marias manus var så fantastiskt att det aldrig var några problem att börja en ny dag med bilderna. Jag tilltalades av hur suggestiv berättelsen var, att man aldrig riktigt vet vad som är sant eller bara händer i huvudpersonens huvud. Jag är, i alla fall utomlands, mest känd som skräckillustratör och har jobbat med Clive Barker (Hellraiser), Mignola (Hellboy) och många fler. Men med det sagt så ville jag ändå inte gå i invanda fotspår och försökte att införa ett manér som var lite mer lekfullt och expressivt, där varje enskild bild fick diktera stilen lite, säger Peter Bergting.