Loranga, Masarin & Dartanjang – en kultklassiker i nyutgåva

För länge sen, när jag nästan var ung, skrev jag böckerna om Loranga. Eftersom jag aldrig varit bra på att hitta på något så skrev jag om mitt eget liv, som jag alltid gjort, både före och efter Loranga. Men denna gång tog jag bort mig själv och hittade på en del, för omväxlings skull. Fast det var ändå om min familj jag skrev.

Min man Bosse hade mycket gemensamt med Loranga. Dessutom hade han en likadan badrock som han gick omkring i hemma på gården i Stora Söderby. Men till skillnad från Loranga hade han faktiskt ett arbete, som scenograf på tv. Ofta tog han med sig arbetet hem. Det hände till exempel, att ett rum hemma var grönt på kvällen, men nästa morgon var det blått. Och inte bara väggarna var blå, skrivbordet var blått, stolarna blå och lite andra småsaker. Tigrarna i ladan hittade jag på, men själva ladan finns kvar.

Giraffen är påhittad, liksom tjyven Gustav. Masarin blev en sammanslagning av våra pojkar Mathias och Andreas, annars hade det ju blivit orättvist.

Dartanjang var faktiskt min svärfar, det vågade jag inte säga till honom, även om likheten var slående. Att Dartanjangs morfar bodde i en tall och bara kunde gala som en gök, var kanske en smula överdrivet.

Loranga var mer eller mindre besatt av tävlingar. Det berodde inte på att han var en tävlingsmänniska. Däremot tyckte han att det var viktigt att lära sina barn förlora. Det lärde de sig aldrig. Men de lärde sig att avsky tävlingar. Något som aldrig gått över!

Barbro Lindgren i maj 2023

I den här utgåvan möter vi gula tigrar, Loranga i en blåblommig tehuva och Masarin i klarröd byxdress. Helena Viale berättar om arbetet med att färglägga bilderna.

Att färglägga Lorangaböckerna känns speciellt eftersom de varit så omtyckta i generationer och med tiden fått en slags kultstatus. Nu har jag gjort klart första boken och ska börja med den andra. Totalt är det nittiofyra illustrationer som ska färgläggas. I början testade jag mig fram med många olika typer av pennor, penslar, färger och tillvägagångssätt tills jag knäckte koden för hur jag skulle arbeta. Det enda jag visste säkert var att det inte skulle vara någon dator i närheten. När jag hade gjort klart ett par illustrationer tog jag tåget ner till Öland.

Jag visste redan vad Barbro skulle säga, för så säger hon alltid. Och precis så sa hon. ”Jamen åh det här är ju toppen! Du kan ju allt!”. Nu är det ju en form av nepotism här, då jag har barn med hennes son, men jag vet att hon menar det. Hon är så bestämd och skulle aldrig säga något annat än vad hon tycker (även om det bara gäller färgläggning i detta fall). För länge sedan frågade jag Barbro om hon brukade be illustratörerna hon jobbar med att ändra om mycket, göra nya och flera skisser och så vidare. ”Nej det där håller inte jag på med, jag jobbar bara med de bästa och då slipper man ju sånt tack och lov, och får de göra som de vill blir det alltid riktigt bra!”, svarade hon. Och så blev det. Jag har fått göra som jag velat.

Det sätt jag kom fram till att färglägga på går till i fyra steg. I och med att originalen är lika små som de är i böckerna har jag blivit tvungen att scanna och kopiera upp dem 40% större. Jag börjar med att rita av linjerna på ljusbord, exakt och lika svajjigt som Barbro ritat. Jag använder en blyertspenna med 4H i hårdhet, så att de blir tunna och ljusa och lätta att sudda. Det jag inte gör är att rita av alla svarta streckade linjer som finns ”inuti” varje illustration, de som Barbro ritat dit för att skugga och ge mer liv. Jag kopierar bara konturerna på föremål och karaktärer. Därefter färglägger jag teckningen med akvarell och små penslar enligt ett färgschema jag listat ut.

På tredje steget sätter jag mig vid ljusbordet igen och kopierar alla svarta konturer, utom ”skuggstrecken” Det gör jag med en vattentät brush pen, det vill säga en penselpenna. Penselpennan är väldigt känslig för rörelse och linjerna blir tunnare eller tjockare ju hårdare eller lättare du trycker, vilket ger Barbros oregelbundna, lite levande linjer. Detta är det viktigaste, att få till de svarta konturerna med alla dess operfektheter.

Sista steget är det roligaste. För varje byggnad, träd, sak eller karaktär har jag hittat en egen färgpenna, alltså en sån klassik i trä, inte tusch. Med dessa gör jag slarvigt Barbros svarta skugglinjer. Många av illustrationerna hade blivit alldeles för svarta om jag även ritat de linjerna med en brush pen på akvarell.

Nu när jag tänker efter fick jag faktiskt en korrektur av Barbro. ”Gör fler av de skuggade linjerna än mina! Var fri!”.

Helena Viale, @helena_viale