Magiskt om den första snön

När Grisen, Bebis och jag vaknade en morgon var det något som var annorlunda. Det var nåt med ljuset, eller luften. Grisen trodde det var mjöl. Men det var det ju inte. Det där är snöflingor, sa jag. Det var fint. Men vad skulle man ha det till? Vi diskuterade. Bebis tyckte att vi skulle gå upp i snömolnet. Det tyckte Grisen och jag också, så vi tog på oss ytterkläderna och gick ut. Men hur går man egentligen upp i ett snömoln?

Vi går upp i snömolnet är en absurt humoristisk och alldeles underbar berättelse om en påhittig trio som ger sig ut på ett vintrigt äventyr, inramat av den första snöns magi. 

Jenny Holmqvist har tidigare skrivit två vuxenromaner och bilderboken Den stora lämningen.

– En dag stod jag och min då treåriga dotter i fönstret och tittade på ett märkligt snöfall. Det var disigt solljus och snöade samtidigt, väldigt vackert. Min dotter sa: ”Jag vill gå upp i snömolnet!” och jag tyckte det var en så rolig sak att säga, jag kunde inte släppa det. Jag började fantisera om den här trion som försöker just det, gå upp i snömolnet, och vilka bekymmer man kan tänkas stöta på då. Texten är en hyllning till fantasin och det gränslösa, säger Jenny Holmqvist.

Hur skulle du själv gå tillväga om du ville gå upp i ett snömoln?

– Jag skulle förstås göra precis som trion i boken! Men eftersom jag är vuxen och ordentlig skulle jag antagligen först sätta på mig termobrallor och varm mössa. Ingen stövel på huvudet.

Bilderna är skapade av Per Gustavsson, en av Sveriges mest omtyckta och anlitade illustratörer.

–  Det jag föll för när jag läste texten första gången var den poetiska tonen. Det var något med språket i kombination med den galenskap som de tre figurerna stod för som lockade mig. Man vet ju aldrig riktigt hur det ska bli innan man sätter igång men min intention var att skapa en värld där den skira vintern möter en gris med en stövel på huvudet, säger Per Gustavsson.

Vilka är ditt bästa snöminne?

– De gånger som Stockholm drabbas av SNÖSMOCKAN, Bussarna slutar gå, tunnelbanan slirar, man ringer runt för att se var alla i familjen befinner sig och frågar alla om de kommer lyckas ta sig hem. Det är kaos, fast ganska vackert ändå. Och riktigt farligt blir det ju inte i storstan, säger Per Gustavsson.