När ridlägret förvandlas till en mardröm …

Adriana pekade på siffrorna. 2010 09 10. ”Det är dagen Alma föddes. Sjukt va?”

Lexi tittade forskande på datumet och sedan granskande på oss, som för att avgöra om vi var värda ett förtroende. Något hårt glimmade till i ögonen. ”Ni har väl hört historien om flickan i grottan?”

Alma är på ridläger med sin bästa vän Adriana. I ribborna på våningssängen hittar Alma sitt födelsedatum inristat. Lexi, som bor på gården, berättar att det finns en spökhistoria kring datumet. Samma Lexi som verkar göra allt för att ta Adriana från Alma. 

Snart börjar märkliga saker att hända. Ett okänt nummer ringer till Almas mobil men när hon svarar finns ingen där, bara ett susande, vinande ljud. Och vem är den vitklädda kvinnan som dyker upp på de mest oväntade ställen? Finns hon ens på riktigt?

Dessutom är det något mystiskt med Blue, Almas ridlägerhäst. Ju längre tiden går, desto tydligare blir det att ett mörker döljer sig bakom den somriga idyllen på gården. 

– Flickan i grottan utforskar det där krångliga i att gå från barn till ungdom. Men framför allt handlar den om vad som kan hända om det inte finns någon där på vägen. Någon som berättar att vi är bra, precis så som vi är, säger Greta Boström. 

– Berättelsen tog fart på kursen Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet, där vi fick skrivuppgiften Barndomsminne. Mina tankar vandrade iväg till mina egna ridlägersomrar. Allt det härliga – solvarm häst och godis när man ville från gårdskiosken, men också spökhistorierna som fick mig att ligga vaken om nätterna. Jag märkte att stallmiljön kändes som en naturlig "setting" för mitt skrivande och också hur kul det var att skriva spänning. Själv är jag livrädd för spökhistorier och skräck, men att skriva själv går tydligen fint!

Vad inspireras du av i ditt skrivande?

– Inspireras kanske är fel ord, men jag dras mycket till skaviga känslor och relationer. Kanske är det ett sätt att få ordning på mina egna tankar och upplevelser, men lika mycket en drift att nå ut till andra. Det är ju hur jobbigt som helst att växa upp! Det känns fint om man kan hjälpa till att berätta att man inte är ensam om de där känslorna. Att saker kan bli annorlunda, bättre. Och visst är väl det en av de bästa sakerna med litteraturen? Att vi kan mötas där bland bokstäver och blad?