Naturthriller i grafisk roman-form

Annie åker med sin moster och morbror, Harald och Emma, till stugan i Trolltjärn. Harald ska snickra på ett jakttorn och Emma och Annie ska spela spel och gå i skogen. Men det blir inte riktigt som de tänkt. Harald säger att Trolltjärn är porten till en annan värld, att människorna bara är gäster i skogen, och att trollen och de underjordiska härskar där. Men de vill inte människorna något illa. För det mesta …

– Gula tuvor på myren en dimmig dag – det är ju solklart håret på de underjordiska väsen som bor där. Man behöver inte särskilt mycket fantasi för att skogen ska få liv. Den lever ju! Att befolka den med allsköns oknytt är bara att ta ett litet, litet steg till. Och när Elisabeth tecknar trädstammar där ögon skymtar, eller förvandlar rötter till knotiga fingrar, då glider de två dimensionerna ihop, berättar författaren Kerstin Lundberg Hahn och fortsätter:

– Idag är det många som lever avskilda från skog och natur. Ofta glömmer vi bort att vi är beroende av naturen. Vi kanske till och med inbillar oss att vi på något sätt står över den. Jag tror vi behöver påminna oss om att det är ... tvärtom.

Odjuren är genomillustrerad av bildkonstnären och illustratören Elisabeth Widmark. Hennes svartvita teckningar samspelar perfekt med texten. 

Hur var det att illustrera boken, vad var mest lustfyllt respektive utmanande?  

– Det var Kerstin som skickade ett utkast till mig med lite text som hon ville att jag skulle kika på. När jag började läsa så rös jag nästan, både av Kerstins målande och poetiska språk, men också för att jag så tydligt såg miljöerna där berättelsen utspelade sig framför mig. Vindelälven har jag varit till många gånger och skogarna, myrarna och de där mörka små skogssjöarna känner jag väl till. För mig är det hemma!, berättar Elisabeth Widmark och fortsätter:

– Vi pratade väldigt tidigt om att göra just en serieroman av hennes berättelse för att den kändes så filmisk. Det kändes som ett spännande grepp att skapa stämning med seriesekvenser, och på så sätt komma närmare och djupare in i karaktärerna och kunna skildra vad som sker "här och nu".  Jag tyckte serieformatet passade väldigt bra ihop med Kerstins mer poetiska och lyriska text. 

– Utmaningen var i att rita läskiga "monster"/väsen, då jag normalt inte brukar göra det. Jag gillar ju att se på skräckfilmer men brukar ofta tycka att när monstrena och spökena syns tydligt i rutan så blir det inte så läskigt längre. Så ville jag inte att det skulle bli i den här boken! Jag ville liksom inte att det skulle bli en kliché. Därför försökte jag satsa på att skapa stämning med andra saker i bilderna (typ bildkomposition, kontraster, perspektiv och så vidare) och inte rita varelserna så tydligt. Det var utmanande, men väldigt, väldigt roligt!