Tonåren fångade på pricken!

Manda och Malin går vårterminen i nian, de är bästisar och bor i ett litet samhälle där det verkligen inte händer mycket. Malin och Manda kallas ”cyklarna” för att de så ofta cyklar omkring i jakt på något spännande – en snygg kille, en fest, lite kärlek, vad som helst. Om de inte cyklar så hänger de vid kiosken nästan varje dag, eller på bibblan.

När den snyggaste killen Manda någonsin sett börjar jobba på pizzerian känner hon att äntligen, nu kan livet börja! Men är hon inte alldeles för vanlig för honom? Och hur intresserad är hon, när allt kommer omkring?

Ellen Strömberg fångar på pricken tiden då man fortfarande är så ung, men själv tycker att man är väldigt vuxen, när ens familj mest är en plåga och man byter kläd- och musikstil varannan vecka. Karaktärsteckningen är träffsäker, igenkänningen hög, och Vi ska ju bara cykla förbi rymmer både allvar och befriande humor.

– Jag aldrig haft så roligt under en skrivprocess som under jobbet med Vi ska ju bara cykla förbi. Den innehåller allt jag tycker om att se på och läsa själv: små samhällen, stora känslor, vänskaper som inte alltid är så enkla och förstås: tonårens förjävlighet och ljuvlighet, säger Ellen Strömberg.

Hon är själv uppvuxen i ett litet samhälle, ganska likt det Manda och Malin cyklar runt i.

– Jag hatade att bo där, eftersom det jag upplevde som viktigt i livet alltid fanns på nån annan, större ort. Men det gör ju också att man får uppfinna mycket själv och i det finns en stor potential. Charmen med det är också att alla som har det minsta intresse för subkulturer eller alternativ musik tvingas samsas om samma utrymme och umgås, för man har inte råd att välja bort nån. Annars var väl mina tonår som dom flesta andras: har aldrig mått sämre, har aldrig haft roligare!