Jujja Wieslander skildrar ett barns kärlek till sin mamma

Böckerna om Hjördis skildrar en uppväxt i ett arbetarområde utanför Stockholm. Jujja Wieslander har letat i sin egen minnesbank när hon har hämtat stoff till berättelserna. Så här säger Jujja själv om böckerna, "Hjördis är mitt dopnamn och flickan Hjördis som var jag bär jag inom mig. Nu har hon blivit en flicka i en bok. Vissa minnen från min uppväxt i ett arbetarområde utanför Stockholm är starka och tydliga. Det är de sinnliga intrycken; Hur vår asfaltgård kändes under händer och fötter, ljuden när morsorna piskade mattor eller skrek i fönstren, lukten i kompisarnas hem, känslan av att pilla bort en sårskorpa på knät eller att klättra i berget med nya gympadojor, kall om kinderna i vårkvällen".

Idag på mors dag bjuder vi på ett kapitel från den första boken. En episod som skildrar ett barns kärlek till sin mamma.

***

I natt jobbar mamma ända till klockan två och så länge orkar jag inte vara uppe och vänta på henne. Fast jag vill det. Jag vill stå här vid fönstret och se när hon kommer hem.

– Lilla vän, stå inte där och bli kall, säger Farmor. Det dröjer många timmar innan mamma kommer.

– Jag vet! Men jag vill vänta i alla fall!

Jag står där så länge att jag blir iskall om fötterna. Jag andas på rutan och skriver ”mamma” i imman. Det regnar och blåser. Asfalten är alldeles blank. Skylten till caféet där nere på gatan svänger i vinden. Öl, Café och Matsalar, står det på skylten. Gatlyktorna svänger också i blåsten. Det kommer inte en enda människa.

Jag tittar på fönstren där Monkan och Lena bor, där är alldeles mörkt. De ligger väl och sover. I Ullas fönster är det också mörkt. Hon kanske är hemma hos sin riktiga mamma.

Min mamma jobbar på en stor, fin restaurang inne i stan. Pappa och Marianne och jag har varit där. Vi fick sitta på en balkong och kunde titta ner på hela restaurangen. Det var så fint. Jättestora kristallkronor hängde i taket och det var massor av bord med vita dukar där nere. Överallt satt folk och åt mat och pratade. Det luktade gott. Servitriserna skyndade fram och tillbaka med glas och flaskor, eller så bar de stora brickor på axeln. Alla hade vita jackor. Pappa drack kaffe och Marianne och jag fick choklad med vispgrädde och varsin bakelse.

– Pappa, var ÄR mamma? Jag kan inte se henne, sa jag.

– Hon kanske är i köket och hämtar nåt hon ska servera, sa pappa och tände en cigarrett. Du får hålla utkik efter henne.

Jag hängde över räcket och spejade och spanade. Ingen mamma. Det var ett väldigt sorl av alla som pratade. Det klirrade av porslin och glas, och nån satt och spelade piano lite fint, fast det kunde vi inte se.

– Det är ju säkert tusen servitriser, sa jag. Tusen vita jackor!

Just då fick jag syn på mamma! Hon gick precis under oss med en jättebricka på axeln. Den var nog av silver. Att hon orkade, den var alldeles full med en massa karotter med mat på! Hon tittade upp och vinkade, bara lite, men hon log väldigt mycket. Då hoppade mitt hjärta till, så glad blev jag. Hon såg så himla fin ut, min mamma!

Jag tänker på det när jag står här i fönstret. Att mamma går där bland alla människorna, i sin vita jacka med en stor silverbricka på axeln. Och att hon ska jobba hela långa kvällen ända in på natten. Nu har jag blivit kall, till och med på benen.

– Jag kommer väl och lägger mig då, säger jag till slut.

Men nu sover Farmor, jag hör att hon snarkar lite. Jag kan inte somna. Jag ligger och tittar på lampan som hänger i taket i vårt rum. Den ser ut som en prinsessa med långt silkeshår som rider på en drake. Lampskålarna är som drakens rygg. Silkestofsen som sitter på lampstången är prinsesshåret.

– Gäsp!

Spårvagnen skramlar förbi på gatan. Det kommer några bilar också. Ljuset från billyktorna klättrar på väggarna i rummet. Jag vill så gärna se när mamma kommer runt hörnet nere på gatan, men jag orkar inte hålla mig vaken. Jag gör aldrig det. Fast ibland vaknar jag till, när hon har kommit hem och smyger in i mörkret och pussar mig. Hon luktar så gott av restaurangmat och cigarr.