Högfärdiga hertigar, lömska mopsar och vidriga vidunder

Knäckarbanketten handlar om två självupptagna hertigbröder som aldrig har kunnat hålla sams och som i vuxen ålder försöker överglänsa varandra på folkets bekostnad. En dag bestämmer sig hertig Ludbert för att ordna en enorm fest – en bankett som ska pågå i tre dagar och tre nätter med två hundra nya maträtter varje dag och tjusiga gäster från när och fjärran. En riktig knäckarbankett! Men hans avundsjuke tvillingbror har planer på att förstöra festen ...

I fokus står Ludberts yngsta dotter Ottilia, och Amund, pojken som sliter hårt i hertig Ludberts stora kök. Han kallas svinpojken eftersom hans uppgift är att mata grisarna med den enorma mängd rester som blir över från hertig Ludberts bord. Han högsta dröm är att äga ett par skor, medan Ottilia ser på med avsmak hur hovet frossar i överflöd. Själv broderar hon monster och drömmer om ett friare liv.

När banketten inleds blir Amund och Ottilia indragna i ett farligt och hisnande äventyr med lömska mopsar, stridslystna harar och fasansfulla vidunder. Sagan är inspirerad av den omåttliga barocken, inte bara när det gäller extravagansen: flera av monstren är bortglömda varelser som hade sin glanstid under 1600-talet och tidigare.

Duon bakom Knäckarbanketten myntade snabbt begreppet barockfantasy. 

– Redan vid första mötet började vi prata om vilken underutnyttjad epok barocken är i fantasysammanhang, förklarar Sara Bergmark Elfgren. Kanske för att den på många sätt ligger så långt från moderna ideal. Aldrig var herrarnas peruker och magar större! Men det var just det som vi fann tilldragande med epoken – den var verkligen extra allt, och det är vår berättelse också.

Sara Bergmark Elfgren och Emil Maxén har skapat berättelsen tillsammans, men det var Emil som fick idén. 

– Jag läste Peter Englunds ’Ofredsår’ och när jag läste om den Westfaliska freden och Nürnbergbanketten kunde jag inte sluta fascineras av hela spektaklet och bestämde mig för jag måste göra något om en bankett av samma mått, berättar Emil Maxén. Jag jobbade av och till med projektet i ungefär tre år och när jag träffade Sara hade jag ett första utkast på boken. Vi bestämde oss för att börja om men behålla grunden. 

– Det var helt ljuvligt att få ge sig hän åt sagans form och skriva en berättelse som är röjig, absurd, melankolisk, otäck, brutal, humoristisk och stundtals väldigt sorglig, säger Sara Bergmark Elfgren. Allt det där ryms i Emils bilder också, han rör sig helt självklart mellan det groteska och det ömsinta, utan att någonsin förlora sin personliga stil.

När Emil Maxén beskriver sin stil säger han att han strävar efter en lekfull och lättsam linje. Samtidigt ska bilderna kännas generösa.

– Jag tycker om att teckna rörelser och känslan i bilden är alltid viktigast, förklarar han. Det ska finnas en viss nerv i linjen även om bilden kan vara enkel. I den här boken ville jag att färgerna nästan skulle kännas som att man ville äta dom. Friska, klara och många färger.