Bilderbok på rim om starka känslor och rätten att vara sig själv

Här är ett litet monster som har sitt eget sätt.
Hon gör inte som de andra men för henne är det rätt.
Är det dags att kliva in är det hon som kilar ut. 
Hon vill gå sin egen väg, för den tar aldrig slut. 

De sex små monstren i den här boken väldigt olika, men alla längtar efter att få höra till – på sitt eget vis. Vi är monsterbarn är en bok om starka känslor och rätten att vara sig själv. 

– Att avvika på något sätt, att hävda sin vilja, att uttrycka obekväma känslor och stå på sig – och att samtidigt bli accepterad är inte alltid självklart, varken för barn eller vuxna, säger författaren Eva Whitebrook. Jag var alldeles för vild när jag var liten, tyckte personalen på dagis. De såg inte spontaniteten och nyfikenheten och jag kände mig aldrig välkommen där. Jag vill att barn och vuxna ska läsa Vi är monsterbarn tillsammans och fundera över sina egna och varandras känslor. Kan vi få vara och uttrycka oss precis som vi är, utan rädsla för att bli uteslutna?

Vi är monsterbarn är Eva Whitebrooks första bok men hon har lång erfarenhet av skrivande. 

– Jag är journalist i grunden och har alltid skrivit, men inte alltid det jag helst har velat, säger hon. Jag har längtat länge efter att skriva för barn men känner först nu att jag är mogen. Att få distans till min egen barndom och att själv få barn har varit viktiga förutsättningar för mig. Min sons uppmuntran har puffat igång processen.

Vi är monsterbarn är illustrerad av Lotta Geffenblad som gjort mängder av bilderböcker, bl.a. älskade Astons stenar och böckerna om Vina Vina tillsammans med Jujja Wieslander. Hur tänkte hon kring monsterbarnens utseende?

– Jag hamnade ganska snabbt i ett stort dilemma: HUR ska monsterbarnen se ut? Vad är ett monster? Det finns så mycket stereotyper i monstervärlden, tusentals produkter riktade till barn. Mina monsterbarn fick inte bli för ”konstiga” för då blir det kanske skrämmande eller obegripligt och svårt att identifiera sig med deras känslor. De behövde ganska mänskliga drag, förklarar Lotta Geffenblad, och berättar vidare om hur hon arbetade med boken rent tekniskt.

– I just det här fallet jobbade jag med ett slags collage med blyertsteckningar gjorda på kulört papper som jag klistrade på svart papper som jag ritade och målade med gouache och färgkrita på. Med det lite mörka och ändå färgstarka kändes det som om det till slut blev en trolig monstervärld som ändå liknar människornas värld tillräckligt för att det ska gå att identifiera sig.