Hisnande äventyr om Manfred och Måses

Hur fyller man sitt liv med mening? En korp i övre medelåldern sitter i sitt bo på taket och känner sig tom. Inunder honom bor Statsministern, men själv har han noll roll. Den här kvällen får han nog. Han måste finna sitt kall, innan han trillar av pinn!

Just när den buttra korpen Manfred äntligen ska rycka upp sig, störs hans planer av en måsunge som fastnat i stuprännan på taket. Hela hans lugna tillvaro ställs på ända. Manfred avskyr måsar, och ungen är hungrig, piper och gnäller. Han måste hitta föräldrarna genast. Men det visar sig vara klurigare än han hade trott, ett riktigt spaningsuppdrag.

Med Måses på ryggen ger sig Manfred i väg på ett hisnande äventyr högt ovanför Stockholms takåsar. I stan finns alla möjliga fåglar som kanske kan hjälpa Manfred: den musikälskande truten Carmen på Operans tak, den bestämda ugglan Semlan på Kungliga biblioteket och den fruktade duvhöken Skeriffen som gärna tar lagen i egna vingar. Ska Manfred lyckas hitta Måses föräldrar, och kommer den lilla dunbollen rentav lyckas tina upp hans hjärta? Utan att inse det, har Manfred fått sitt första detektivuppdrag – och kanske ett nytt liv.

– Varje dag promenerade jag förbi Sagerska palatset på väg till och från jobbet, berättar Eva Whitebrook. Och en dag fanns han bara där på taket. En håglös och obetydlig korp utan uppgift, mitt i maktens centrum. Han satt där i fåtöljen och läste om sina hjältar Hugin och Mumin och kände sig värdelös. Och av någon anledning hette han Manfred. Jag blev tvungen att berätta hans historia och hjälpa honom att fylla sitt liv med innehåll.

Varför blev det just en fågelvärld?

– Jag har alltid gillat fåglar. Inte på det där ornitologiska sättet utan för att de ofta är så uttrycksfulla och roliga. Vi hade en undulat när jag var liten, och den utvecklade otroligt mänskliga beteenden. Fåglar kan ju också förflytta sig hur som helst. I en berättelse får man flyga med och kan med bildernas hjälp se världen ur många perspektiv.

Manfred blir detektiv är skriven för de lite äldre bilderboksslukarna och är illustrerad av en av våra mest talangfulla illustratörer, Marcus-Gunnar Pettersson:

– Jag fastnade just för karaktärerna och deras dynamik. Deras ton. Kunde nästan direkt se dem framför mig. Som att man inte ens behövde illustrationer egentligen, ha ha! 

I varje ny illustratörsprocess börjar han just med karaktärerna.

– Det är lite svårt att förklara, men om personligheterna blir levande kan de leda mig genom hela berättelsen, säger Marcus-Gunnar. Deras sätt, uttryck, styrkor och tillkortakommanden är kärnan. Om de sitter så flyter resten, som miljöer, på.