”Det började med livlig fantasi och väldigt mycket mörkrädsla”

Det började med livlig fantasi och väldigt mycket mörkrädsla. Nästan alla barn är mörkrädda, men Johan Egerkrans tittade sig kanske oftare än andra över axeln för att se om det verkligen inte var ett monster som lurade i mörkret.

– Samtidigt låg det en fasci­nation i skräcken – hur ser de här spökena och monstren ut? säger Johan Egerkrans.

Han började rita sina mörka fantasier och de blev allt mer detaljerade och allt bättre. De första betalda illustratörsuppdragen kom faktiskt när han fortfarande gick i grundskolan.

Det stora genombrottet kom med Nordiska väsen och Johan Egerkrans beskriver det som att han ”gjorde boken som ingen visste att de alltid velat ha”, en maffig, välillustrerad bok om naturandar, odjur och spöken från svensk folktro. Den kom i början av en era när till exempel Cirkeln-trilogin hade slagit stort. 

– Folk hade börjat tröttna på de klassiska Hollywood-monstren, som zombies och vampyrer, och började inse att det fanns en massa spännande historier om man gräver där man står. En myling är nästan läbbigare än en zombie. 

Egerkrans använder samma tillvägagångssätt oavsett om böckerna handlar om dinosaurier eller gastar: det ligger hundratals timmars research bakom varje bok och det blir en hel del mejl till forskare för att allt ska bli rätt.

För även om skogsfrun är en påhittad varelse så försöker han hålla sig nära den forskning om folktro som finns. 

– Jag vill att mina populär­vetenskapliga böcker ska funka lika bra för alla åldrar, barn som vuxna. Det är egentligen ingen skillnad på att förklara något för en vuxen eller ett barn. 

Här närmar vi oss en av författa­rens grundfilosofier: Barn är vana vid att inte fatta allt – det är vuxna som blir frustrerade när de inte kan saker. Men svåra ord är sällan ett problem, menar han. Det är bara att slå upp om man inte kan. 

– Finns det ett korrekt – men svårt – ord så använder jag det ändå, istället för att hitta på något barnsligt och förenklat. För mig är det viktigare att vara så exakt som möjligt och att ta barnens intressen på allvar. 

Och det för oss in på hans andra käpphäst: Att man ska bejaka barns behov att rita och skriva om läskiga saker. Själv har han vid det här laget haft monsterworkshops med tusentals barn över hela landet. Workshopen brukar in­ledas med att de pratar om vad man är rädd för och varför det kan hjälpa att rita det.

– Det finns något terpeutiskt i att rita det man är rädd för. Det är ett sätt att få makt över det otäcka. Det är väldigt tydligt att alla barn tycker det är väldigt roligt att rita monster och verkligen gå loss på att göra dem så överjävliga som möjligt; förse dem med vassa tänder, ärr och blod som sprutar åt alla håll. Det gäller inte minst de barn som kommer från krigsdrabbade områden. 

Under sina Sverigeturnéer har Egerkrans ibland stött på att normbrytande barn drabbas av re­flex­mässigt dömande. Exempelvis flickor som ritar blod och vapen.

– Men man kanske inte ska överanalysera det de gör utan bara konstatera att vi alla behöver mörker för att hantera livet. Själv var jag en professorstyp som hade en tendens att bli överintresserad av olika udda ämnen – och det gick ju bra.

Johan Egerkrans är rolig att prata med – ena stunden berättar han engagerat om kartoteket på Nordiska museet, andra härmar han skådespelaren Toivo Pawlos klassiska inläsning av Loranga, Masarin och Dartanjang. Mest ”överintresserad” är han ändå av paleontologi – vetenskapen om förhistoriskt liv. 

– Det är ingen slump att samma barn som gillar dinosaurier senare börjar spela rollspel, läser fantastikböcker och älskar Star Wars. 

Som han själv. Inte för inte är Johan Egerkrans också oerhört stolt över att han arbetar med en amerikansk utgåva av Sagan om Ringen-trilogin. Böckerna med hans nya omslag kom ut i Sverige förra året och har fått ett entusiastiskt mottagande. 

– Men det var samtidigt ett uppdrag som innebar att jag var glad en sekund och sedan drogs med prestationsångest under ett år. Jag kände en enorm press, det här är en kräsen publik.

När nästa prestigeuppdrag kom – att illustrera nyutgåvan av Mio, min Mio – så tog Johan Egerkrans det tvärtom lugnt. Han hade stressat klart. Dessutom visste han redan från början hur illustrationerna skulle se ut. 

– Jag hörde den bara en gång som liten, men jag såg jättestarka bilder framför mig. Bilder som jag nu försöker få ur mig. Boken har ett fint vemod som jag vill ta fasta på.

Som att pappa konungen måste släppa taget om sitt älskade barn och låta honom utstå oerhörda prövningar för att världen ska bli bättre. Ett tema som går igen i såväl Bibeln som i Harry Potter ...

 – ... och i Stålmannen, inte att förglömma! Mio, min Mio är förresten ganska lik Sagan om ringen, som faktiskt kom samma år: en ensam liten huvudperson ska dra iväg till det farliga landet och kämpa mot ondskan. 

Egerkrans älskar de flesta av Astrid Lindgrens böcker, från Bullerbyn till Ronja Rövardotter, och beskriver författaren som en extrafarmor. Utan att de någonsin mötts var hon ändå en del av hans uppväxt – en trygg röst. 

– Det gäller nog för många i min generation. Hon fanns liksom alltid där. Jag betraktar dessutom David Attenborough som en extrafarfar. De två personerna sammanfattar allt jag fortfarande arbetar med: sagor och naturvetenskap.

Av Terri Herrera
Artikeln är ett utdrag ur författarintervjun i Läslust nr 1 2020, som utkom i mitten av september.

PS. Johan Egerkrans senaste bok Triceratopsoch andra horndinosaurier släpps den 6 november på vårt syskonförlag B. Wahlströms. I boken berättar han om ceratopsiernas historia, utforskar deras familjeträd och beskriver hur de utvecklades över årmiljonerna. Boken rymmer fler än 20 horndinosaurier, alla levandegjorda i Egerkrans unika stil.