En stormig vandringsroman för unga vuxna

Egentligen vet jag inte när allting började. Kanske var det redan på sommaren när de där thailändska ungarna fastnade i grottan och jag inte kunde sluta tänka på dem utan satt framför datorn och uppdaterade The Guardian stup i kvarten. Eller så var det när Mirja gjorde entré, men det gick ju som det gick med den saken, och hösten kom och vi fick inte ens en regering. Farsan försvann och slutade höra av sig. Jag kunde inte sluta tänka, men jag tänkte hela tiden på fel grejer. Och jag kände att jag blev alltmer konturlös och allt som jag tidigare förstått började bli svårbegripligt, och till slut förstod jag inte ens mig själv.

Vid tolvslaget på nyårsnatten lämnar Storm en skränig fest och påbörjar vandringen hemåt genom Stockholm. Vägen kantas av möten med stadens andra frusna själar och blandas med minnen från sommaren när allting förändrades, när pappan försvann och den första kärleken valde en annan.

– Storm är en sextonårig kille som precis börjat gymnasiet och som har haft det ganska lätt i livet, säger Charlotta Lannebo. Men så börjar allt vackla när han blir sviken på olika sätt och det börjar gå dåligt i skolan. Han förlorar tilliten till andra och självförtroendet till viss del, han var visst litet bräckligare än han trodde. Eller är han bara lika skör som alla andra?

Nyårsvandraren utspelar sig under en enda natt där ett helt liv måste begrundas. Och det är inte första gången Lannebo skriver om vilsna flanörer.

– Jag skriver ofta om människor som är oroliga och rastlösa och vandrar, det har varit åldringar och vildsvin och barn som farit runt i mina böcker. Det ligger väl nära mig själv.
Men jag ville också väldigt tydligt göra en Stockholmsvandring och när jag började med boken satt jag i en lokal som låg på Bastugatan, så Storms första fyllevandring på Mariaberget gjorde jag själv helt nykter på luncherna.

Hur vill du att man ska känna sig efter att ha läst Nyårsvandraren?

– Jag önskar såklart att man känner det som jag känner efter att ha skrivit, en oändlig ömhet för denna intelligenta vilsna ledsna unga människa och kanske i förlängningen att man kan behålla den blicken för varje medmänniska man möter. Men det är kanske mycket begärt.