Sex, hemligheter och ett krossat hjärta

Idde. Nu vill jag berätta om din bror. Jag har alltid älskat honom. Han hade fest hemma hos er en gång och du och jag var där, vi var generade båda två, för alla var gamla och fulla. Jag minns att han såg på mig. Han såg mig. Jag var nio år och han tjugo. Efter studenten försvann han, men jag slutade aldrig tänka på honom.

En dag står plötsligt Jacob i köket hemma hos Idde. Under bråkdelen av en sekund möts hans och Biancas blickar. Och hon, som gillat honom sedan hon var liten, står försvarslös inför den överväldigande förälskelsen. När Jacob erbjuder sig att hjälpa henne med matten tackar hon genast ja och inte långt därefter inleder de en relation. Problemet är bara att Jacob är elva år äldre, nästan trettio, och dessutom bror till Biancas bästa vän.

– Jag ville skriva om den där totala förälskelsen som verkligen kan ta tag i en människa och få den att bli helt uppslukad, nästan som ett missbruk. Att Bianca blir kär i en kompis storebror har jag helt snott från mig själv, för jag har alltid fallit för mina bröders kompisar, diverse grannar, gamla bekanta från skoltiden eller kompisars bröder eller kusiner. Själva historien har jag burit med mig länge, hur ett förhållande kan svaja mellan att vara jämlikt och inte och vad åldersskillnaden gör med det.

Ensamseglarna är en stormig kärlekshistoria som pendlar mellan eufori och åtrå, men också svek, hemligheter – och musik.

– Jag dör utan musik! Både i min tidigare roman Nyårsvandraren och i Ensamseglarna har jag tänkt hur mycket som helst på det, det ska vara som ett soundtrack. Bianca och Idde lyssnar uteslutande på kvinnliga genier, musiken är som ett kitt mellan dem. Musiken spelar också stor roll i relationen mellan Bianca och Jacob. Medan hon är öppen och nyfiken harvar han på med Bob Dylan och Neil Young och kommer liksom inte längre, och han ser sig som den självklara solosångaren för att han är så ego.

Hur ska man känna sig efter att ha läst Ensamseglarna?

– Omtumlad med tårar i ögonen, men också glad! Och kanske har man fått en insikt om att när man möter en sån där till synes välanpassad gymnasietjej så kan det dölja sig ett rätt stort livsöde bakom fasaden. Jag har verkligen känt med Bianca och kastats mellan glädje och sorg, hopp och förtvivlan. Jag har också längtat tillbaka till den där tiden när man flöt med sina kompisar på än det ena än det andra och delade allt med dem. Så härlig tid! Och lite jobbig.