Lycka är att våga hoppa från kanten!

Första gången jag såg det djupa blå
visste jag inte vad jag skulle tro
Det lät så högt och var så stort
Det såg så hemskt och farligt ut!

Havet är stort när man är liten. Många barn är rädda för vatten och för det som kanske döljer sig under ytan. Det här är en bok med stark igenkänning om att vara rädd för det okända djupet – men ändå närma sig det med små steg. Om att övervinna rädslan i simhallen med en trygg förälder vid sin sida, och till slut faktiskt våga göra ett litet hopp från kanten.

Berättelsen utgår från författaren Emily Joofs erfarenheter av att ha ett barn med vattenrädsla – och att samtidigt själv vara icke simkunnig.

– Jag växte upp vid havet. Ändå kan jag kan räkna på en handens fingrar hur många gånger faktiskt jag gick ner i vattnet för att bada. Jag lärde mig aldrig simma, men älskade vattnet på avstånd och fortsatte att älska det när jag flyttade till nya länder. Många år senare fick jag en dotter och hon föddes med en djupt rotad vattenrädsla, trots att jag varit fast besluten att inte föra vidare min egen osäkerhet.

Dottern tyckte att havet lät för högt, och fina bäckar eller små uppblåsbara bassänger lockade inte heller. Men familjen gav inte upp och efter en varsam introduktion via simskolan vände allt en sommardag på Gotland.

– Hon ställde sig på bassängkanten, tog sats och hoppade. Sedan simmade hon halva bassänglängden under vattnet innan hon kom upp för att hämta luft. Just i det ögonblicket kände jag både en extrem rädsla och upprymdhet. Hon simmade!

Där och då föddes idén till Det djupa blå – en berättelse om mod, uthållighet och att ge saker tid.